saltatochkryddat

 

Ska man se så här nöjd och glad ut när man lämnar Skellefteå? Och åker till Stockholm?

Jag säger att syster "kommer hem" när hon besöker oss. Själv säger hon att hon "åker upp till Skellefteå". Va?!

Det måste bero på att hon är född i Skövde. Hon har farit hem över hela Sverige, mer eller mindre. Är man gift med en hockeytränare så får man både byta bostadsort och favoritlag närhelst det behagar. Det skulle jag aldrig klara.

 

Nu är ändå Stockholm hemma för henne. Huvvaligen. Men jag kan förstå henne. Det är där alla barn och barnbarn också finns så då känns det väl att det är där hon hör hemma.  Vilken tur jag har som har alla mina här runtomkring mig, då behöver jag inte tveka om vilket favoritlag jag har heller.

 

Fyra är dubbelt så många som två. Det har jag räknat ut. På sommaren märks det knappt. Då finns ytorna, friheten, enkelheten. Men på vintern blir det genast fyra duschar i stället för två, fyra vid måltiderna, som då flyttas från köket till matbordet i vardagsrummet, fyra vid TV-n, fast jag hann ta fjärrkontrollen!, fyra röster MEN också fyra skratt! Varav ett gladeligen spred sig till samtliga grannar också. Det var nog tur att vi blev utmattade och gick till kojs före midnatt i alla fall, efter fyra tandborstningar.

 

Att känna ett trängande behov av att stiga upp mitt i natten, brukar inte innebära några större problem men om man är fyra i stället för två, känner man sitt ansvar och sätter på sig en morgonrock innan man öppnar sovrumsdörren, någon KAN ju ha kommit på samma tanke och då vill man ju inte chockera. De är ju inga ungdomar längre.

Tanken på att ikläda sig nämnda plagg känns dock så oerhört jobbigt och motbjudande att behovet av att stiga upp faktiskt kan förträngas. Och inte är det nödvändigt att vicka upp persiennen och se vad det är för väder varje natt heller. Det är vad det är vare sig jag kollar eller inte.

 

När vi åkte hem från flyget, hade lägenheten blivit 148 kvm i stället för 74. Så stort, tomt och ödsligt. Och tyst. Det var tur att skidskyttet körde igång på TV annars hade vi nog gått vilse men nu hittade vi snabbt tillbaka till fåtöljen och soffan - med fjärrkontrollen mellan oss utan känslan av att den skulle kunna försvinna på en mikrosekund och följas av ett kanalbyte som kräver en fantastiskt alert uppfattningsförmåga. Så vältränade är vi inte.

 

Nu skiljer det åttio mil igen. Men det är fågelvägen det. Och några fåglar är vi inte. För oss tar det bara en timme att flyga hit och dit. Så rätt som det är så . . .