saltatochkryddat

 

Vem är vem? Det skiljer trettiofem år mellan de här bilderna men frisyrer och kläder har inte genomgått någon större förändring. Min far, till vänster, och jag, till höger, är skapligt lika, eller hur? Till utseendet, alltså.

 

Vi hade ett stående skämt, jag och min far. Han sa: Folk säger att du är så lik mig, men du kommer aldrig att nå upp till min klass, varpå jag replikerade: Nä, inte din viktklass i alla fall, och så skrattade vi.

Jag förstår inte varför jag inte skrattar åt det längre.

 

Han hade värk, min far, en pinande värk som fanns där de flesta dagar. Men de dagar den släppte sitt grepp om honom, då var det liv i luckan! En värre busunge än han, i övre medelåldern, är svår att finna. Och när barnbarnen började komma, hittade han sitt gäng. Hur många sammansvärjningar har man inte, som förälder, varit med om där morfar och barnbarnen höll ihop och saboterade varje form av försök till uppfostran. Med ögonblinkningar förstod de varandra och höll oss andra utanför gemenskapen.

 

När mina barn var två och fyra, var deras största nöje att åka i lövkärran med morfar. Det var så att mormor var anställd av Kraftverket att varje vår och höst kratta hela bostadsområdet och när lövhögarna skulle samlas ihop kom min far med en liten sorts traktor som hade en kärra kopplad baktill. Traktorn, som hette Dino, uppnådde den hiskeligt våghalsiga hastigheten av tio kilometer i timmen och fick man då sitta bland löven och åka hela vägen till avlastningsstället, var det dryga fem minuter av total lycka.

Mina barn kunde inte klockan men deras intuition när det gällde lövtömningstider var väl utvecklad. Eftersom vi bodde bara några kilometer från lövlandet, kunde vi åka, så snart tillfälle gavs, för att vara med om Det Stora Äventyret.

En dag sa min son: Mamma, tror du inte att kärringen är full nu så att vi måste fara till morfar och hjälpa han?

Gissa om det blev uppskattat?

 

Men han hade sina svåra dagar också, min far. Då ansiktsfärgen var grå och läpparna inte orkade forma sig till ord. Barnbarnen fick lära sig att vara tysta och lugna när morfar hade värk. Men varför fick han så ont i kroppen? Ja, av många orsaker, bland annat så kunde han känna av väderomslag dagar i förväg. Barn förstår mycket mer än man tror. En höst, när första snön föll, kom lillpojken inrusande och ville att jag skulle slå morfars telefonnummer. Han hade nåt att prata med honom om.

- Hej morfar, du, kommer den här snön att ligga kvar?

 

Moloken gick han ut till Hans och de andra:

- Nä, det är ingen idé. Den här snön försvinner.

 

Min dotter säger att jag blir mer och mer lik honom (och då menar hon inte viktklassen i första hand). Hon skrattar och skakar på huvudet när hon säger det. Varför förstår jag inte.

Det här med Fars Dag var inget jippo som pappa eftertraktade. Men vi fick gärna komma och hälsa på. Nu för tiden är det svårt. Nu tänder vi ett ljus här hemma och hoppas att han är här och hälsar på oss i stället. För nu mår han bra, oavsett väder och vind. Men jag undrar om han har ändrat på sig när det gäller oviljan att lämna hemmet? Han gör väl som vanligt, lägger sig på soffan, drar upp filten till hakan och skickar mormor. "Gå du, jag ska lix vila en stund". Och tjuvröka.

 

Grattis på Fars Dag, älskade pappa!