saltatochkryddat

 

I dag fyller John Lennon 73 år! Imagine.

Undrar hur han firar födelsedagen? Med George, kanske? Och My sweet Lord . . .

 

Det spelar ingen roll att John Lennons lekamen är borta, hans ande finns kvar. Hans musik, hans humor, hans väsen. Han kommer att fylla 100 år, 200 år kanske. Det beror som på. Så länge någon spelar och lyssnar på hans musik, så länge finns han.

 

Då är det värre med hans parhäst, Paul McCartney. Jag vet att jag tidigare har berättat om min förälskelse i honom men den är över. Definitivt. Jag tror inte han skulle ha klarat första gallringen hos Idoljuryn ens. Alexander Bard hade nog skrikit: Uuuut!, efter några sura toner.

Varför Paul? Varför blev du en patetisk, övervintrad popgubbe när du kunde ha gått till historien som den docksöta men ack så briljanta musikern och kompositören, som levererade odödliga låtar till världen?

 

Jag ger mig den på att om vi fick en glimt av John, 73, så skulle vi få se en oförtröttlig rebell med glimten i ögat och en vass replik på tungan, som försökte få världen att inse att "All you need is love". Inte en skrynklig farbror vid pianot med en röst som tappat både styrka och klang. Inte John inte. Aldrig.

 

I dag fyller också gitarristen i Michael and the Moondogs år. Han hade förståndet att lägga av som musiker när han stod på topp. Eller, ja, faktiskt innan han ens hade börjat sin klättring till den topp, som var vikt för honom och de övriga i Michael and the Moondogs. Det vill säga Michael.

 

De hade ambitionen. De hade instrumenten. De hade, framförallt, namnet. De övade och övade, repade och repade, eller, nej, det gjorde de inte. Inte en enda gång. Sen splittrades bandet.

 

Men guran är kvar. Och även om gitarristen inte blev en världskändis så är han stjärna i min värld.

 

Grattis ni båda - Lennon och Lidman! Lennon and Lidman. Två stjärnor i varsin värld. Sorry, McCartney, du sumpade din chans.