saltatochkryddat

 

Jag har en karl i min säng. Eller på min säng är väl sanningen närmare. Där ligger han hela dagarna och filosoferar.

Han heter Sängman och har funnits i mitt liv i fjorton år nu. Från början hade han en sorts funktion. Mina odågor till vänner, Annika och Åsa, tyckte att jag behövde en karl och gav mig Sängman. Jag vet inte vad de har för krav på männen i sina egna liv men de tyckte tydligen att en tigande, sladdrig varelse med snickarbyxor och snusnäsduk skulle duga gott åt mig.

 

Inte reparerade han min bil. Inte slog han ihjäl spindlar. Inte höll han min hand när åskan gick. Men han f-a-n-n-s!

Jag pratade med honom om ditten och datten, frågade vad han ville ha för mat och var allmänt döknäpp. En trasdocka, Maude! En trasdocka . . .

 

Från början hade han ett leende på läpparna. Det har han inte nu. Nu har han inte ens läppar att le med. Barnbarnen har gjort en make-over. Men jag talar om för dem att jag är rädd om Sängman för han är min kompis och riktiga kompisar ska man vara rädd om.

Nu börjar jag ändå ha mina tvivel beträffande min kompis. Det händer konstiga saker här hemma. I morse var till exempel golvet i duschen blött och duschhandtaget var nedflyttat en bra bit. I går hade en fönsterlampa flyttat sig från den högra fönsterhalvan till den vänstra. I natt vaknade jag av ett skrälljud som jag inte funnit någon förklaring till. Det är bara en bråkdel av allt märkligt.

 

Jag undrar om Sängman har börjat agera. Det gjorde han mot Batistuta. Jag hade en helkroppsfigur i papp i naturlig storlek uppsatt på en dörr, föreställande Gabriel Batistuta, inte bara en fantastisk fotbollsspelare, utan en fantastiskt läcker fotbollsspelare. Okej, jag var singel och inredde hur jag ville i min egen bostad.

En dag, när jag kom hem, låg han ihoprullad på golvet och jag insåg att hans storhetstid var förbi. Det var dags att gå vidare. Jag hade ju ändå Sängman som, som vanligt, låg och vilade. Men på den tiden syntes hans leende mycket tydligt.