saltatochkryddat

 

Det sägs att ju äldre man blir, desto mer söker man sig till sina släktingar. Ja, inte vet jag hur det kan komma sig men mina släktingar finns i så fall bland ett folkslag, som jag hittills inte varit särskilt bekant med.

 

Att jag känt en längtan till Fatmomakke har länge varit lika sant som obegripligt, ända tills jag kom dit. Då blev min längtan begriplig. Där hade jag varit förr!

Det blev ett mysigt återseende bland lappkåtor och de låga, timrade husen vid det brusande vattendraget. Allt var som förr, förutom en souvenirshop och en restaurang. De fanns inte på min tid. Då lagades maten över öppen eld och sameslöjden blomstrade.

 

En skylt med texten "Bönekåta" hänvisade till en byggnad. På något sätt fick den som en annan betydelse, än den avsedda. Mannen gick in. Inte visste jag . . . 

Totalt respektlös inför det gamla, inför historien, pratade jag med både länsman och präst, som delade bostad.

 

Ingen av dem brydde sig om att svara på alla de frågor som jag hade. Svagt.

Som tur var fanns det inga renar på stället. Dem tål jag ju bara inte! Bara i strimlat, rökt skick. Suovas, det är gott det.

 

Alltnog. Jag har nyss läst boken Kautokeino - en blodig kniv. Förutom att intrigen är väldigt bra och naturskildringarna lysande, genomsyras hela boken av en balanserad respekt för det annorlunda. Att tillhöra en samesläkt är inte problemfritt. Där finns oskrivna, men inte desto mindre benhårda, lagar, som inte överensstämmer med de svenska eller norska. Hävd, är ett ord man inte nonchalerar. Vi skojar med samerna om att de säger "vi har rätt att" men då ska vi också komma ihåg att de även har "skyldighet att", för det glömmer de inte.

 

Jag är fascinerad. Men, som en av mina juntatjejer sa: Du är ju indian, same, eskimå, ja, allt som har med urbefolkning att göra. Nähäj då, det är inte sant! Någon aborigin har jag aldrig varit. De har så mycket skorpioner och ormar. Farliga djur. Där känner jag mig underlägsen. Inte när det gäller renar.

 

Okej då, jag var sex år och följde mina föräldrar på semester förra gången jag var i Fatmomakke. Mer spännade var det inte. Ibland är jag för äckligt ärlig för mitt eget bästa.