saltatochkryddat

 

Du som inte tål höra talas om sport, läs inte mera nu!

 

I går var en perfekt dag. Redan innan jag vaknade, kände jag glädjen spritta omkring i kroppen. Inte blev det mindre kul när min dotter avbröt mitt duschande då hon ringde och berättade om sin dröm. Det känns både tryggt och kusligt att veta att hon är som jag. Och att både hon och jag är som min syster. De drömmar vi har på nätterna, är av det mer vansinniga slaget.

Min dotter skulle bland annat ge morfin till ett får som skulle röntgas . . .

Själv skrek jag åt en katt som just greppade en fågel runt halsen att den inte fick döda pippin. Då släppte katten taget och sa i stället, med sin lenaste röst, till fågeln: Kan jag kanske få följa dig ut?

Syrran bevistade en Abbakonsert där Angela Merkel skulle vara konferencier och innan hon gick upp på scenen, viskade hon till syrran: Visst är det The Who? . . .

 

Nog om detta.

Nu var det gårdagen det skulle handla om. Först skulle en internationell matmarknad på Torget besökas och inköp av ost var planerad. Dagen innan hade vi redan köpt fyra olika sorters salami och engelsk fudge. Soligt och varmt som det var, sken Skellefteborna som strålkastare där de strosade omkring mellan allt det goda. Alla möjliga språk hördes från de olika stånden. Roligast var en sorts grekiskengelska som till och med utövaren verkade ha svårt att förstå.

 

Sen var det då äntligen dags! Vi skulle till Skellefteå Kraft Arena och provsitta Hannas och Antons säsongplatser och när vi ändå var där, kunde vi faktiskt tänka oss att stanna och se säsongens första match - mot Frölunda. Men så ställde de till det för mig. Innan matchen skulle våra, hittills, två guld hyllas, dels det från 1978, dels årets. När laget, som tog guld i våras, ställde sig på rad ute på isen, då ställde sig femtusensjuhundra människor upp och jublade! Jag grät. Och jublade. Och applåderade så att jag fick en "blodpropp" i pekfingret.

 

Sen kom Hardy Nilsson, han som kallats Mr Skellefteå och som var lagkapten för guldlaget 1978, och så Han, som är den verklige Mr Skellefteå, Jimmie Ericsson, dagens lagkapten, ut på isen och tog emot hyllningar. Jag undrar om inte Hårde Hardy gjorde som jag och klämde fram en tår. Eller så var det nåt fel på mikrofonen.

 

Jo, vi vann. Fast målvakten försvann. Han hade druckit för lite vatten och ätit för lite banan och fick kramp. Sålunda missade han bägge betydelserna av ordern: Håll dig på banan!

 

Euforin var högoktanig.

 

Att sen kvällen fortsatte med salami, ost, oliver med mandel, Kalixlöjrom på rostat, räkor, öl, fler hockeymatcher, en Barcamatch och en Realmatch, kändes helt naturligt. Samt ett skrap på Triss som gav sextio kronor! Exakt som insatsen. Man skulle kunna säga att det gick jämnt upp, blev liksom oavgjort, precis som Reals match.

 

Men vi, vi vann!!