saltatochkryddat

I dag ser jag mer än lovligt fånig ut. Ena mungipan hänger neråt medan den andra är så uppåt den bara kan.

Nej, det beror inte på att jag varit hos tandläkaren. Jo, faktiskt, när jag tänker efter, så har det ju delvis med saken att göra men egentligen handlar det om känslor som inte kan komma överens.

 

Glädje, lättnad och lycka kommer inte sams med ilska, missmod och hopplöshet. Det skär sig.

Jag var superglad när jag kom hem från tandis i dag men så läste jag Aftonbladet.

 

Vad händer med oss människor? Hatbrott mot en pojke på ett och ett halvt år. När ett barn är i den åldern, finns det inget gulligare och gosigare. Den gångstil som stolt visas upp gör att betraktarens hjärta smälter. De små risgrynen till tänder syns i barnets spontana, frikostiga leenden som ges till kända och okända. En del har inte ett enda hårstrå medan andra har massor. Många har svart hår. Det är tydligen en anledning för somliga att hata, att försöka mörda barnets far och misshandla den lille. Mer än tio personer mot dem två, eller en och en halv måste man väl säga.

HUR I HELVETE ÄR NI SKAPTA, IDIOTER??!

 

För idioter, det är ni! Era liv är värda precis lika mycket, eller lika litet, som era offers. Jag skulle kunna hata er och rättfärdiga ett grovt hatbrott mot er, med argumentet att ni inte är som jag. Eller? Är det skillnad på hatbrott och hatbrott, tycker ni?

 

Respekten för andra människors liv och hälsa har försvunnit. Det blir som på film. Man slår och sparkar tills personen dör men man vet ju att det är på låtsas. I nästa film har personen huvudrollen och allt är som vanligt.

 

Men det är inte så. Ett barn, på ett och ett halvt år, ska få vara sina föräldrars huvudperson även i resten av sitt liv, som förhoppningsvis ska bli långt. Det finns ingen, INGEN, som kan ta sig rätten att ändra på det!

 

Och du undrar varför min ena mungipa, trots allt, pekar uppåt? Jo, det kan jag tala om; det beror på att vackra, gula löv dalar ner genom luften i tjugogradig värme, att min tandläkare respekterade mig och min vädjan, att jag har betydligt mindre ont i ryggen i dag än i går och att vi ska gå på premiärmatchen mot Frölunda på lördag.

Små, jordnära ting med stor betydelse.

 

Att sen barnbarnet på åtta år, sedan jag gått med på att läsa en serietidning för honom innan han skulle sova och när jag skulle lägga mig bredvid honom, sa: Oj, vilken stor rumpa du har, med ett fniss, kunde ha gjort mig bedrövad OM jag inte gett honom Blicken! Varvid han sa: Fast egentligen, mormor, är du nog faktiskt världens minsta mormor . . .

 

Det är inte lätt att bestämma vilka känslor som ska ta överhand.