saltatochkryddat

Jag har en förmåga att bli glad av helt fel anledning, fnissig och lycklig.

På semestern hände det. Men jag säger inte var.

 

Vi slog oss ner vid ett bord på hotellets restaurang och njöt av den otroligt fina utsikten i väntan på maten. Då kom hon! The Bitch. Hon hade en vuxen, mycket tystlåten son med sig. Själv var hon inte alls tystlåten.

Klagolåten började på en gång. Hon ifrågasatte absolut allt. Och spelade fin, förnäm dam.

 

Den stackars flickan som hade tilldelats damens bord, hade det inte lätt. Hon blev rödare och rödare i ansiktet och såg sprickfärdig ut. Till slut, när den förnäma, efter att ha klagat på att vinglaset bara fylldes till hälften, tillrättavisade servitrisen och menade på att hon skulle dricka lite av vinet för att lära sig skillnaden mellan si och så, brast det: Jag kan och vet skillnaden men jag dricker inte i tjänsten, väste hon mellan stela läppar.

 

Damen såg med milt överseende på henne och log så där som bara bitches kan: Det skadar nog inte med lite kunskap, tror jag ändå.

 

Vid det laget var jag helt fascinerad. Jag trodde att sådana typer bara fanns i Hollywood och hette, exempelvis, Gunilla i förnamn men här fanns hon, livs levande, framför mig. Klagandet fortsatte medan jag riskerade mitt liv. Jag hade beställt en röding och normalt är jag väldigt noga med att plocka bort alla ben ur en fisk men den här gången fanns det annat som jag ansåg vara viktigare att studera. I smyg, förstås, man vill ju inte verka obildad.

 

Plötsligt mötte min blick hennes och hon log så rart och sa: Ursäkta men jag undrar om ni skulle kunna göra mig en tjänst. Kan ni ta ett foto av mig och min son när vi för en gångs skull sitter vid samma bord?

 

Sonen rörde inte en min men det gjorde jag. Helt skräckslagen måste jag ha sett ut, samtidigt som jag sparkade mannen på benet för att han skulle reagera.

Visst, han ställde upp, gentleman som han är. Men innan han skulle gå loss på avtryckarknappen, hade han fått sig en rejäl lektion i hur just hennes kamera fungerade. Jag tyckte att det lät misstänkt likt vår kameras funktion. Helautomatisk. Idiotsäker.

 

Han knäppte några bilder på en leende mor mitt emot en ickeleende son och lämnade över kameran efter fullgjort uppdrag.

"Jaha, nej, de här blev ju inte bra. Alldeles för mörka men det kunde man ju vänta sig . . ", var det sista vi hörde när vi lämnade restaurangen för att gå ut och få en rejäl dos frisk luft.

 

Jesses, vad jag har haft roligt åt den scenen. Det var som att träffa Hyacint, the Lady of the House, in person. Och henne storgillar jag ju. För sådana där damer kan man absolut inte ta på allvar.