saltatochkryddat

Jo, man får klaga. Det är helt okej. Alla gör det. På regeringen. På några kilos övervikt. På vädret. På TV-reklamen.

 

Om det är de största bekymmer man har, då är det logiskt att man klagar på just det. Men ibland kommer andra människors liv väldigt nära inpå och då ser man att ens egna bekymmer är lyx. Är det så - då kan man känna sig ödmjuk inför de problem man har. Inte dåligt samvete, man kan inte leva andras liv, men man kan skänka en tacksamhetens tanke till omständigheterna för att det inte var jag som drabbades - den här gången. Heller.

 

Man kan faktiskt gräla om hur en äkta surströmmingsklämma ska göras. Alla som inte håller med mig har fel - för det vet jag! Det är i vanliga fall ett oslagbart argument men i det här specifika fallet dessutom sant. Jag har korrekturläst alla texter till surströmmingsmuseet på Höga Kusten och där finns, verkligen, en bruksanvisning på det enda, rätta sättet; först ett ljusugnsbröd (alternativt tunnbröd men hårt), sen smör, potatis, suring och lök och till sist ytterligare ett bröd som lock.

 

Nej, nej, protesterar en del, suringen ska ligga närmast smöret, annars börjar det rinna på grund av den varma potatisen. Vet du skillnaden mellan på grund av och tack vare? I det här fallet börjar smöret rinna tack vare den varma potatisen. Ner över händerna och ibland även handlederna. Därför har jag aldrig armbandsklocka. Hellre tidlös än (f)lottlös.

 

Så ska en riktigt äkta surströmmingsklämma se ut. Men andra influenser har smugit sig in och erövrat marknad. Nu är det sällan locket används, vilket är fullt förståeligt eftersom det mättar i onödan. Det är ju suringen man vill åt.

Jag har, personligen, gjort eftergiften att lägga dill ovanpå löken, den lök som ska vara smörstekt. Men där går gränsen!

 

Nu ska skivade tomater, creme fraiche och till och med Västerbottensost läggas på lager. Aldrig, säger jag! Då försvinner ju den goda smaken av den salta strömmingen och det är väl ändå den vi är ute efter. Eller?

Jag har hört skräckhistorier om folk som äter hallonsylt till, som dricker söt saft och har gelé till, ja, huvva så mycket hemskt man får höra. Det där nästan så att jag retar upp sig på dem som hädar på det där sättet.

Se där, vilket problem jag har. Lyckliga jag.

 

Ät och må men ha inget onödigt på!