Även en död fjäril kan flyga

 
- Titta! En fjäril som har fastnat och frusit ihjäl på björken!
- Hur vet du att den är död? Den kanske bara sitter och dricker björksav.
- Mäh! Det ser väl alla att det är en fjolårsfjäril! Vingarna är ju alldeles söndriga . . .
 
En stund senare var den borta.
- Haha, den döda fjärilen har stuckit! skrattade någon.
- Lägg av, den har ju blåst bort, fattar du väl. Så spröd som den var, fnös en annan.
 
Okej, även om jag faktiskt såg när den flög iväg skulle jag aldrig erkänna det. Har man rätt så har man och den där fjärilen hade trasiga vingar, bitar fattades lite här och där. Ändå flög den galant. Ett naturens under.
 
Just nu sker det under överallt. Tänk att våren fortfarande kan överraska, efter alla dessa år. I fredags, till exempel, när vi kom till stugan låg isen fortfarande kvar på älven. I går var den borta. På förmiddagen. Sedan låg den där igen.
Ett jätteisflak hade kommit seglande och stannat utanför vår brygga. Nu var det vinter igen! Men efter en halvtimme vakade fisk i en totalt isfri älv, det var nästan sommar. Hej var´e går!
 
Nyss gick jag till en second hand alldeles i närheten med ett par skor som jag aldrig har använt. Jodå, jag har köpt dem men fråga mig inte varför, är du snäll. Jag kom hem med ett fat. "Oj, så fint", sa killen i kassan, "jag kan riktigt se en stuga och en berså framför mig". "Du har så rätt så", sa jag och log för att inte göra honom besviken. Nog ska fatet till stugan men någon berså blir det inte fråga om. Jag har tröttnat på att försöka anlägga en sådan. Det är väl dryga trettio år sedan jag började. Då väckte försöket stor muntration hos alla "goda" vänner. Men inte växte den rackarn. Inte nåt!
 
Jag gjorde ett försök i stugan också. Men den drog sig till skogs. Vem vill sitta där i mörkret och dricka kaffe?
Det är minnet av en rönnberså som min farmor hade, som har jagat mig genom livet. Inte kan jag väl tänka mig att jag har tillbringat särskilt mycket tid där, ungefär så lång tid som det tar att dricka upp ett glas saft på sin höjd. Och säkert lockade den till sig insekter av alla de slag också. Vilket romantiskt, nostalgiskt tjoller att försöka få till en likadan berså att sitta och dricka kaffe i. Det går ju inte att uppbringa den kokosglass som moster Ingrid hade på affär´n heller.
Vissa saker får man släppa. De är bara till för att minnas. Som 21, till exempel. Den kolsvarta läskedrycken, som var det godaste man kunde smaka.
 
Den gjorde en revival för några år sedan. Och försvann fort som attan. Nåt så vidrigt hemskt dåligt!
Därför får bersån vara. Därför experimenterar jag inte med hemmagjord kokosglass. Därför vill jag inte se Paul Mc Cartney. Därför vill jag definitivt inte höra Gimme a little kiss med Michael Landon heller. Den vill jag förresten helst inte ens minnas . . .
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0