saltatochkryddat

 

Har du möjligen haft mig borta?

Jag har haft mig borta.

 

Är detta korrekt svenska? Ibland pratar jag så jag inte förstår. Men ibland pratar jag utan att säga något och andra lyssnar. Som i går, till exempel.

 

Jag har alltså varit bortrest. Någon i familjen behövde ett brejk med miljöombyte och jag hängde på. Eller . . . Ja, vi for till Luleå i alla fall. Åkte söndag, förbi Hednäs (dit alla vägar bär) för att hämta ett nostalgitvåvåningsbrödfat som jag tiggt till mig av världens snällaste Per. Vid det laget var den nytvättade, blanka bilen ett minne blott. Skitvägar!

 

Ute på E4:an igen var det alldeles strax dags (som inte stavas med x!!) för kaffepaus. Så kallade normala människor stannar och dricker kaffe vid en vacker plats - på sommaren. Icke-normala men traditionsbundna, däremot, stannar alltid vid en och samma plats, oavsett kyla och is. Man förblir i bilen och tittar på den frusna havsviken och njuter av kaffet och mackan. Oavsett om det bara är några minuters resa kvar till målet. Annars blir det inget mysigt.

 

Min första fråga till hotellreceptionisten, när jag rusat runt ett par varv i svängdörrarna, var: Har ni Kanal 9?!?!

Jag kunde väl inte ha gjort henne mer skräckslagen om jag kommit in med rånarluva och pistol i högsta hugg! Åtminstone såg det så ut.

När hon stammat och ursäktat sig färdigt över den gigantiska missen i planeringen, ingen Kanal 9 alltså, frågade jag efter närmaste sportbar. Den låg tre minuter bort. Två minuter senare var vi där. Efter att ha fått en försäkran om att matchen mellan Skellefteå AIK och Linköping skulle visas kvällen därpå, bokades det bord.

 

Som av en händelse hade jag svarta byxor, gul blus och svart kofta, när vi gjorde entré en timme före matchstart. I Luleå! Som blivit utslagna! Kom aldrig mer och kalla mig fegis.

 

Det fanns 28 TV-skärmar, plus en på toan, som visade matchen. Jag såg på alla! Men damerna vid bordet bredvid var inte intresserade av någon hockey. Däremot hörde jag i mitt vänstra öra något om "jamen, det var ju han som börja gråta när dom hadd presskonferansch". DÅ - sa jag ingenting. Men jag vände mig mot dem och gav dem mitt onda öga. Så pratade de inte mer om det.

 

Däremot var det några som tittade på mig. Mer än på matchen. Okej, visst viftade jag lite och visst pratade jag lite med spelarna - och vinkade ibland när de kom i närbild - men när jag tjoade liiite för högt för min bordsherres möjligheter att behålla sin värdighet, väste han i mungipan: Inte så högt!! Du blir ju omtalad, förstår du väl. Stannar vi här flera dagar kan du bli vald till Årets Lulebo . . .

 

Så nu är vi hemma.