saltatochkryddat

 

Nytt recept. Nytt tillvägagångssätt. Det kräver självklart en smakpanel.

 

I lördags var jag inte alls vän med mig. Den fysiska delen var ond på ett sätt som gjorde allt annat än bokläsning omöjligt. Kanske var det naturens straff för att jag, utan kunskap, hade gått loss på träd och buskar två dagar innan.

Nåja, när jag vaknade i går var jag som en ny människa!

"Hoppas det håller i sig", sa mannen, något kryptiskt, innan han åkte iväg för att tjäna vårt levebröd.

 

Eftersom jag hade köpt vansinnigt söta bakformar i Luleå (shopping deluxe!), och bullådan i frysen var tom, satte jag igång med att läsa recept. Jag kände för nåt nytt, pånyttfödd som jag var. I mammas receptbok hittade jag "Elviras goda bullar", vilket såg både smarrigt och relativt lättgörligt ut. Sagt och gjort. Jag körde igång och när jag var klar var jag mycket nöjd. Men - det tuffaste återstod. Smakpanelens utlåtande.

 

Jag ringde söderut en bit. Någon, som fyller nio år på onsdag, svarade: Jag vet varför du ringer, sa han, du vill veta vad jag önskar mig!

- Nej, skrattade jag, det är försent. Det är redan fixat.

- Jaså . . . men du mormor, det är väl inte kalsonger, va?

- VA?!? Vill du inte ha det?

- Nej. Och inte sockar heller.

- Okej, men lovar du att du blir glad för vad du än får då?

- JA! Bara det inte är kläder.

 

Eftersom varken barnens mor eller jag hade tillgång till bil, föreslog den vanvördiga dottern att hennes mor skulle komma och cykla med bullarna! Jag har väl inte hört nåt värre!

I hopp om att cykeldäcken var utan luft, gick jag till garaget och kollade. Typiskt! Efter en hel lång vintervila var däcken som nypumpade. Det har aldrig hänt förr.

 

Jag packade cykelkorgen med bullar och drog iväg. Som jag njöt. Cykeln och jag var ett.

Strax innan Lejonströmsbron körde jag till och med förbi flera bilar i min vilda framfart. De stod visserligen och väntade på grönt ljus men det behövde varken jag eller de mopedister jag inte såg till så det vara bar å åk.

 

På andra sidan bron kärvade det till sig. Där kom den tidigare nedförsbackens motpart. Och inte fick jag in någon ny växel heller. Efter halva backen kände jag att hjärtat var på väg upp genom halsen och att andningen inte tillförde något som helst syre. Jag klev av hojen och började gå. Benen skakade men jag försökte hålla god min och nickade vänligt mot människor jag mötte. En del sa hej men det gjorde inte jag. Mina läppar hade nämligen torkat ihop och fastnat.

Inne i munhålan fanns inte tillstymmelse till saliv. Jag tänkte på den sommar då Anna-Lena och jag cyklade uppför hela Bobacken, som är en kilometer rätt upp i himmelen, utan att ens ställa oss och trampa. Och inga växlar hade vi heller. Vad hade hänt sen dess?

 

När jag kom fram till målet, blev jag mottagen av en något chockad dotter men hon hade sinnesnärvaro nog att hämta ett glas vatten till mig på direkten. Så småningom släppte klistret och jag provade att le. Det gick sådär.

 

Bättre gick det med bullarna. Av de två påsar som jag hade med mig, fanns endast en - bulle! - kvar när jag for. Smakpanelen hade sagt sitt. Det blir till att baka sådana bullar fler gånger. Men inte förrän jag har ställt på sommarbilen.

Den risken tar jag inte.

 

Storebror sa, när inte lillebror hörde, "visst har du köpt kalsonger till Affe i present?"

- Nej, varför säger du så? Är ni ovänner?

- Nej! Det är vi absolut inte, jag tycker bara att han är värd det. Köp gärna hundra par, sa han och log.

 

Jag är inte riktigt helt klar med analysen av det än.