saltatochkryddat

 

Nej, jag var inte ensam i natt, trots att mannen jobbade!

Jag hade sällskap av den flygande halsduken.

 

När jag släckte lampan ovanför sängen i går kväll, upptäckte jag att det blev mörkt. För mörkt.

I hallen står den vackraste av alla glasänglar och hon kan lysa hon! Ett skönt, tryggt ljus som sprider sig så där lagom in till sovrummet, precis så där att jag kan se att det svarta, hotfulla som lutar sig mot väggen är byxorna som jag har hängt upp på galge på garderobsdörren. Inget annat.

 

Alltså steg jag upp från sängen, gick ut till hallen och tände änglalampan. Ett skri, högt och tvärt, hördes! Det var jag.

För ovanför mig svävade min halsduk och såg ut som om den tänkte dyka ner och strypa mig. Så småningom hann förnuftet och logiken ikapp mig och jag insåg:

 

När jag kom hem tidigare på eftermiddagen, pratade jag i telefon med någon som jag inte hade pratat med på evigheters evigheter - om ens någonsin. Eftersom jag för allt i världen inte ville avbryta samtalet, ej heller fortsätta att vara uteklädd inne, krånglade jag mig ur jackan, drog av mig halsduken och kastade upp den på hatthyllan. Trodde jag. Men med enhandsfattning och ett handbollskast hade jag alltså lyckats få en tråd av halsduken att fastna i en skör, miniliten ögla på taklampan. Det var inget amatörkast det!

 

Stolt över att ha listat ut mysteriets lösning, gick jag och la mig igen. Precis när jag skulle somna small det! Jäkla blåst, tänkte jag, jäkla köksfläkt också, för säkerhets skull. Så trött var jag. I ljudet av stormen somnade jag.

 

När mannen kom hem, drygt sju i morse, frågade han om jag hade sovit gott. Jo, faktiskt, svarade jag, trots stormen.

 

- Vilken storm, frågade han.

 

Mer ville jag inte höra. Jag slöt ögonen och somnade om. Och hörde inte ett ljud.