saltatochkryddat

 

Under tre dygn har jag haft den stora äran att vara biträdande vårdnadshavare. Ja, eller egentligen bara Alfreds biträde.

 

Medan storebror har legat på lassa i Umeå och fått en ny trumhinna, har Affe legat på soffan och nära nog spräckt min trumhinna. Inte med oljud, utan med skratt och sång. Allt som Affe gör, gör han högt. Utom läxan.

 

Nu var det ju det där med vokaler. "Men va är de för skit?". Kan man tycka. Då satte mormor in stöten. På två röda sekunder hade jag rabblat upp dem, som man fick lära sig i skolan:aoeuiyåäö.

Affe tittade storögt på mig. Va sa du?

Och jag rabblade. Och rabblade. Om och om igen.

"Så ovärt!", skrattade han, "varför har du lärt dig det där?"

 

I morse, när jag skjutsade honom till skolan, repeterade jag vokalerna för säkerhets skull.

- Mormor, du är en utomjording, sa han.

- Va? Varför säger du så?

- Det finns ingen människa som kan lära sig det där, fattar du väl.

 

Innerst inne är han riktigt snäll. Även om han, på min fråga om vad vi skulle köpa till storebror som uppmuntran när han kom hem, blixtsnabbt svarade: En banana split!

Nu är det, naturligtvis, så att brorsan inte ens tål lukten av bananer och nästan kräks av choklad . . .

 

I går kom dock Affes innersta jag fram. Det var när han förstod att Giddes operation inte enbart innebar plättar och glass, utan faktiskt varit väldigt lång och jobbig. Då kom empatin. Och längtan efter storebror.

 

Nu packar jag ner brödernas almanackor i väskan, en av fyra jättelika sådana som Affe hade med sig, och överlåter schemat åt föräldrarna. De är ju ändå relativt unga och får inte svettningar när de ser dagarnas aktiviteter på pränt.

Själv ska jag pränta ner aoeuiyåäö och lägga på Alfreds rum. Jag tror att vi kommer att bli två. Utomjordingar.

 

Men först: Till stan och köpa en princesstårta, lösviktsgodis, tomtegröt och allt som Gideon kan tänkas vilja ha när han piggnar till. För nu är han på väg hem. Hjälten!