saltatochkryddat

 

 

God Jul på er, människobarn!

Så här dan före dan före dopparedan tycker jag att det är på sin plats att lyfta fram tomten. Jaså, du tycker att det är onödigt? Ta då en titt på bilden ovan. Vem tror du det är som är tomten?

 

Han med röd luva och jacka är ingen tomte. Han är en " Copycat". En riktigt usel sådan.

Den riktiga tomten, eller vätten om du så vill, är gråklädd och skygg. Visar sig inte gärna om det inte är nödvändigt. Medan Copycaten gärna vill stå i centrum för allas blickar, beundran och förväntningar. Och "Tack, snälla tomten" formligen drösar över honom. Den grå får sällan eller aldrig ett tack fastän det är han som verkligen förtjänar det. För han gör allt för dig 365 dagar om året.

 

Den rödklädda kommer en dag per år och har med sig en massa fina paket, som han inte ens har slagit in själv. Han tar bara åt sig äran. Och hotar alla barn att om de inte är snälla, får de inga klappar. Va??!

 

Djur har en speciell förmåga, de kan se den grå. En del människor kan det också men de tror sällan på vad de ser. En synvilla. En skugga. En råtta. De så kallade logiska förklaringarna är många. Men - OM en vuxen person säger att han eller hon verkligen har sett en tomte, då börjar skämten hagla. Du vet, de där om loftet och annat hånfullt. Konstigt egentligen, då gårdstomten har funnits sedan Yngre järnåldern. Men det är väl med tomtarna som med så mycket annat. Det som respekterades och accepterades förr i tiden, anses som omodernt och förlegat i dag. Skrock. Vidskepelse. Tecken på bristande utbildning.

 

Det är, som sagt, dags att lyfta fram tomten. Han som jobbar häcken av sig för att djur och människor ska ha det bra. Han som aldrig kommer med paket men som sitter bredvid katthonan när hon får ungar och stryker henne över ryggen. Han som följer dina steg på avstånd. Han som älskar gröt. Verkligen! En stor portion risgrynsgröt med en rejäl smörklick i och lyckan är fullkomlig.

 

Men du, det går inte att ringa och boka honom för femhundra kronor i timmen, eller mer.

Det är inte bara klädseln som skiljer Copycaten från tomten nämligen . . .

 

Nu önskar jag dig en riktigt, riktigt God Jul, min vän, och kom ihåg att njuta.  Och att ställa ut ett grötfat. Du vet aldrig vad det kan leda till.

 

Go´kram.

 

 

 

 

 

Är det de eller jag som är ute och cyklar?

 

När vi gick i skolan, fick vi lära oss arbeta i grupp. Vi skulle dela på uppgifterna, samarbeta, hjälpa varann. Allt för att möta samhället i vuxen ålder för där sas det vara ett måste. Att kunna samarbeta.

 

Vi lärde oss också att lyssna på andras åsikter och att argumentera för våra egna, med öppna sinnen.

 

Charlotte Kalla har tagit hjälp av Skellefteå AIKs fystränare för att bli bättre, för att få egen fördel av hans kunskaper och i förlängningen ge Sverige högtidsstunder och medaljer. Men - hon tillhör ju det svenska skidlandslaget. Han - dubbla svenska mästarna i hockey. Hur kan de ställa upp för varann? De har ju helt olika "game planes".

 

Kan det verkligen vara så att de hjälps åt ändå, med allas bästa för ögonen? Så där som vi fick lära oss i skolan?

 

Varför gör då inte de politiska partierna detsamma? Hjälps åt för allas bästa? Har de inte gått i skolan, de politiska partierna? För de har väl verkligen allas bästa för ögonen? Inte har de drabbats av maktgalenhet? I stället?

 

Jag kan inte låta bli att fundera. Om alla vill allas bästa, borde väl alla få komma till tals?

De som inte vill allas bästa och som tydligt visar det, ska inte ha något att säga till om. För det är VI, som kallas människor, som befolkar jorden. Men ingen av oss äger den.

 

Ja, jag vet inte jag. Jag måste nog vara ute och cykla, även om jag är inne. Och funderar.

För mig verkar det nämligen så enkelt. Så visst måste jag ha fel.

 

 

 Julen för mig är ett oändligt glittrande. Och då menar jag inte bara glittrande barnaögon.

 

Jag älskar bling-bling! Ju mer det glittrar, desto bättre. Men bara i december. Annan tid får jag lov att begränsa mitt glamorösa behov, man vill ju inte att folk ska tro att man är ytlig på nåt sätt.

 

Mannen i huset brukar påpeka att glittret släpper sig. Och att det varar ända fram till påska. Tja, det beror på när vi städar, liksom. Det kan glittra längs golvlisterna ända fram till midsommar om det vill sig väl.

 

På torsdag kommer granen fram och då jäsiken! Då har jag glitter i näsan och behån, ja, lite överallt, sedan vi klätt granen. I år blir det mycket koppar. Färgen, alltså.

 

Nej, jag kan inte påstå att jag är bunden av traditioner. Aldrig i livet att jag skulle hänga upp flaggor, smällkarameller eller annat hemmagjort i granen. Det ska spraka om trädet!

 

Det finns bara ett glitter jag inte kan fixa på egen hand. Snötäckets. I solsken.

Jag såg Marianne Cedervalls bilder från Jukkasjärvi. Det gjorde rent fysikt ont, så himla vackert var det. Så där ska det ju se ut i december, snö, två timmar sol och sen ett mörker som lyses upp av lampor överallt.

 

Egentligen vet jag inte säkert vad bilden ovan föreställer. Ren? Hjort? Antilop? Äh, spelar ingen roll, huvudsaken är att den glittrar. Och det gör den i verkligheten mycket mer än på bild. Precis som jag.

 

I´ll have a blue Christmas . . ., sjöng han, The King. Med blue menade han förstås en deppig jul och frågan är om det inte blir det här också när de blå blommorna blommar i stället för att ett gnistrande vitt snötäcke ligger och bäddar in naturen.

 

Om jag, Maude Westerman, efterlyser snö? På riktigt? JAA! Jag har ju sagt att det ska vara en decimeter snö i december, januari och februari och sen ska den bort! Varför får jag inte som jag vill nån gång? Jag ger mig tusan på att min julklappsönskelista förblir oläst också! Men så illa som den julen när jag fick ett par skidstavar i stället för det armband jag hade önskat mig, blir det inte. Tomten är förändrad, liksom.

 

I kväll är det i alla fall juljunta i julriket. Tvärtjärn brukar alltid bjuda på rena julkortsmotiven med alla ingredienser man kan önska sig. Vi får väl se vad som väntar i år . . .

 

Nån vidare julefrid har jag inte känt av. Det här med att släppa en bok, kräver sin tribut. Speciellt om man, som jag, inte är så van vid att tänka. Nog kan man väl säga att en del saker har blivit tämligen fel.

Du skulle ha sett minen på den stackars tiggaren som satt utanför en affär och som sken upp när han såg att jag grävde i fickan och närmade mig. Men sedan jag lagt min handlarlista i hans mugg såg han inte lika glad ut. Som tur var upptäckte jag det och bytte ut den mot en tjuga. Han såg faktiskt lite skepisk ut även då och det med all rätt.

 

Så var det ju dags för det välplanerade boksläppet också. Underbara, glada människor kom i jämn ström och var på shoppinghumör. Jag signerade böcker hejvilt men när Carina H ville att jag skulle skriva i hennes bok, slog det slint.

- Hur stavar du ditt namn, frågade jag.

- Med c, svarade hon.

- Aha, Erica . . . .

 

Vilken tur att hon redan hade betalat boken.

 

I kväll juljunta, i morron match mot Frölunda, på söndag julmarknad på Nordanå och på måndag kommer Åsa och Annika för att göra bokslut, så att säga. Layoutaren och illustratören. Som har gjort en så snygg bok, tillsammans med Janne. Och jag!

 

Inför hockeyn i morron är det bäst att man vässar armbågarna. Det är ju modernt att armbåga sig fram nu för tiden och när vår Kabanov blev  långtidsskadad måste jag verkligen vara på alerten och hjälpa till med min lakritsklubba. Jädrans vad det svänger om den när jag dirigerar som bäst!

 

Det droppar från taket. Fönstret blir blött. Det är den femte december år 2014. Snart är det val igen. Då blir det garanterat frostigt.