De olympiska spelen blir sällan paj

 
Bilden av pajen togs innan gräddningen. Det kändes säkrast så.
Ibland ändrar mina bakverk och annat sin tänkta form under tiden i ugnen. Det kan rent av resultera i att ursprunget inte ens kan anas. Ta till exempel de små wienerbröden som efter gräddning skulle fyllas med en god kräm. När jag tog ut plåten såg jag i stället en massa pilgrimsmusslor! Inte kunde jag fylla dem och inte kunde jag servera dem till förrätt heller. Så det fick bli den gröna majspåsen.
 
Min älskade mor kunde det där bättre. Det värsta som hände henne var att kakorna "flöt ut och blev dasslock". Men fortfarande goda sådana. Hon gjorde också i ordning massor av mat innan VM och OS så att hon och far tillsammans kunde njuta både av TV-sändningarna, maten och varann. Hon har satt sin prägel.
 
Men nu har det varit en svår tid. I två nätter. Det är de nätter som återkommer ganska sällan men som ändå känns som att det vore stup i ett, eftersom jag hinner gruva mig för dem i god tid. Mannen jobbar natt! Och jag är ensam.
Min goda sömn blir som bortblåst. Det är alldeles för tyst omkring mig. Inte för att han snarkar speciellt mycket eller så men han snackar! Jag blir väckt av både det ena och det andra intressanta inlägget från hans sida. Han pratar så tydligt att jag ibland luras att tro att han är vaken men icke. Första gången det hände var alldeles i början av vårt gemensamma liv. Då anföll han mig mitt i natten med frågan: Varför har du så många namn?
 
På den tiden hade jag två efternamn så jag antog att det var dem han retat upp sig på och började förklara att det bara var en tidsfråga, jag skulle eliminera det ena inom kort och .... Ja, jag fortsatte med grundläggande förklaringar i mängd tills jag insåg att mannen bredvid mig inte var det minsta intresserad. Han sov djupt. Och han blev väldigt förvånad när jag, på morgonen, frågade varför han i sin tur hade frågat mig om mina namn mitt i natten.
 
Sen har det pratats en hel del. I snart tolv år, varenda natt utom nu det senaste året då dessa ensamnätter har inträtt. Jag kommer aldrig att vänja mig. Det enda jag kan vara utan är faktiskt skriken. Jag tror att de kommer sig av att han håller på att svälja sin egen tunga och blir panikslagen och vrålar det högsta han kan. Vid de tillfällena tar det minuter innan min hjärtfrekvens når sitt normala.
 
Nu är de över för den här gången. Halv åtta i morse kom han hem och nu sover han den missade nattsömnen. Det hör jag klart och tydligt. Det kom en hostattack, följd av ett förfärligt, högljutt klagande. Jo, jag vet, det är slitsamt att hosta men värst när man sover för då måste man prata efteråt också och verkligen förklara hur jobbigt det är. Och jag skrattar. Nej, jag är inte hjärtlös. Jag är bara glad.
 
Välkommen hem, jag väcker dig när skidskyttet börjar. Med kaffe. För det är så du vill ha det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0