saltatochkryddat

 

Jag är förundrad. Utan att jag har märkt det, har känslorna förändrats.

 

Det är det här med det perfekta. Finns det något tråkigare? Något mer förutsägbart? Ointressant?

Nä, det tycker inte jag. Och det får Barca betala för. Mitt lag! Mitt favoritfotbollslag! Jag känner att jag är på väg att göra slut med dem. Det gör ont.

 

Är det något jag uppskattar så är det spontanitet, oväntade, positiva händelser och uttalanden. Där har jag ju, tack och lov, en guldgruva att ösa ur. Barnbarnen. Som härom dagen:

 

Affe: Vet du mormor, vart vi ska i kväll? Du måste gissa!

Jag: Njaa, det är ju svårt. Till Kicki och Micke?

Affe: Nej, du ska få en ledtråd, det börjar på J.

Jag: J..... (då avbryts mina funderingar av:)

Affe: Eller S. Man kan som säga bägge.

Jag: ????

Affe: Jo men tänk så här, man kan ju säga både Simon och Isak. Fattar du?

Jag: Neej, verkligen inte!

Affe: Inte jag heller.

 

Ett stort, befriande skratt undslapp mig. Jag trodde jag var räddad men icke. Jag fick en bokstav till - ett ö.

Jag: Jaha!! Ska ni till Jörn, till Storklinta och åka slalom?!

Affe: Ja, det var ju det jag sa. Både J och S.

 

Så här efteråt inser jag ju logiken, förutom den med Simon och Isak, den kommer jag aldrig att bli klok på.

 

Björn Ferry är en annan guldgruva. Han slänger ur sig meningar som ingen kan förutspå. Till skillnad mot hockeyspelare/-tränare som har gått kursen i "standardsvar på journalistfrågor". Då saknar jag Jonte Hedström. Och Crippe Söderström. Totalt oförutsägbara. Aldrig tråkiga.

 

För visst är det så att skrattet är det härligaste av alla ljud? Av alla känslor? Det öppnar ju för de andra känslorna, som man vill känna: kärlek, gemenskap, vänskap, samhörighet, livsnjutning . . .

 

Och - tyvärr FC Barcelona, jag skrattar inte längre med er. När jag numera öppnar munnen under en match, är det för att gäspa. Jag lägger mig inte ens längre i laguttagningen. Och då är det allvarligt.