saltatochkryddat

 

I går grät jag. I dag jublade jag. Och ändå var det samma känsla. Tokigt, va?

 

Man kan skrika av glädje, man kan gråta, vråla, hoppa och skratta av glädje. Och man kan glädjas åt andra.

Jag vet att du förstår. Jag vet också att du tänker OS och skidåkare. Jepp. Här delas nu presumtiva bragdmedaljer ut till höger och vänster, ibland hela men faktiskt också tudelade. Men lugn, säger jag, lugna för allt i världen ner er, journalister! Det kan komma mera . .  .

 

Minst två gånger under veckan som varit, har media rapporterat om polisutryckningar där grannar befarat misshandel eller annat brottsligt då folk har skrikit och svurit högt över nejden. Vilket visat sig enbart vara sunt sportintresse. Än så länge har inte polisen ringt på här, för när jag gråter, gråter jag försiktigt och när jag jublar svär jag inte. Vilket nu har hänt de senaste två dagarna.

 

Att Charlotte Kalla flög fram i skidspåret fick mig att frysa och det ordentligt, vilket var en ny och annorlunda händelse eftersom jag normalt är en varmblodig sort. Jag kan, till exempel, inte hålla en chokladbit mellan två fingrar mer än tre sekunder innan den börjar smälta. Så jag tar inga risker. Jag stoppar den i munnen direkt!

Men tillbaks till skiddrottningarna. Det måste bli svårt för någon att övertrumfa den glädje som de gav utlopp för när Kalla passerade mållinjen. Inte bara segerrus, utan en vänskap och sammanhållning som fullständigt lyste om dem.

 

I dag var våra killar lika duktiga men något mer behärskade i sin gruppkram efter det att segern var bärgad. Ändå kändes glädjen ända hem till min fåtölj där jag satt och toklog ända tills jag fattade att det var Anders Södergren som lämnade över den svenska flaggan till Hellner. Då började jag gråta. Förstås.

 

Den enda smolken i glädjebägaren är, och då håller jag med Lilian, att inte Jacob Hård och Anders Blomkvist får referera tävlingarna. Det hade de varit värda. Och vi hade fått hålla för öronen då och då. För maken till inlevelse får man leta efter. Ja, det skulle vara Anja då. Hon åker minsann med i varje utförsåkning, hon stönar och stånkar, grymtar och tjoar precis som det ska vara när en expert gör sitt utlåtande. Med känsla. Alternativt som Stickan (Strand): med millimeterprecision. Han jagar inte upp sig i onödan, utan konstaterar lugnt att "där försvann några hundradelar". Och det stämmer. På pricken.

 

Våran Jimmie gjorde mål i går också. Om jag inte hade befunnit mig på ett annat ställe än hemma, hade det kunnat bli polisvarning. Men, å andra sidan, grannarna här är vana. "Det som låter? Ja, antingen är det tåget eller så är det Maude som ser på hockey", som en granne sa till sitt uppskrämda barnbarn.

 

Det är faktiskt en annan sak när Skellefteå AIK spelar. Då drar oftast malmtåget förbi på nära håll, några gånger under matchen.