saltatochkryddat

 

Låt mig få presentera: punkskunken och lillräven!

 

I hela mitt liv har jag delat hem med något husdjur, som ska matas, motioneras och mysas med. För att inte tala om tvättas och borstas. Så länge det var mina föräldrar som skötte om allt, utom mysandet, kunde jag inte tänka mig ett liv utan djur (= hund). Sen blev det lite värre.

 

När ens egna barn är små och vill ha ett djur, måste man vara klarsynt nog att inse att den jobbigare och mer krävande delen av tillvaron, faller på en själv. Men det är det värt, när man ser glädjen hos barn och hund över att få vara tillsammans.

 

I de ovanliga fall då sommar råder, är det ganska lätt att ha hund. Men sen kommer de andra långa, eviga månader då man själv ska bylta på sig massor med kläder för att gå ut med en hund, som fryser om tassarna och vill in på direkten. Då gäller det att vara karaktärsfast och ta den där halvtimmeslånga promenaden som man vet att både hunden och jag behöver. Som om det vore nog med det! Denna procedur ska upprepas fyra-fem gånger under dagen och avslutas strax innan sängdags, då det dessutom är som kallast ute och man själv som mest frusen. Men då hunden, helt oförklarligt och hämndlystet, är piggare än någonsin på att vara ute och sålunda håller sig från att göra de nödvändiga behoven så länge som möjligt.

 

När Kia, den älskade, försvann till hundhimlen, fattade jag ett definitivt beslut; aldrig mer ett husdjur! I stället skulle jag sitta vid fönstret, i den goa värmen, och titta på alla i grannskapet som tvingades ut på promenader under iskalla kvällar och tidiga morgnar.  Men på kvällarna sitter jag och ser på TV och på morgnarna sover jag så av den förväntade skadeglädjen blev det ingenting.

Däremot ser jag alla hund- (och faktiskt även katt-)ägare som är ute och busar med sina djur på dagtid. De skrattar och sprätter snö på varann. De kramas och gosar. Och jag känner saknaden . . .

 

Därför finns nu punkskunken och lillräven i mitt hem. De är jättemjuka och goa, de lockar fram skrattet i mig bara genom att se ut som de gör och - förvisso - luktar punkskunken lite illa ibland men den är i alla fall pålitlig. Inga äckliga missöden på golvet här inte.

Men - inte ser de speciellt glada ut när jag har varit borta och kommer hem. Och inte skäller de på brevbäraren heller om han inte har nån post till mig.

De låter mig dock se en film i sin helhet, utan att behöva avbrytas av någon som tjuter och oroligt vandrar fram och tillbaka vid ytterdörren.

Man får ta det onda med det goda, tänker jag när termometern visar minus 24.

Och när de ögon som tittar på mig är av plast, och inte varma, bruna och oerhört tillgivna.