saltatochkryddat

 

. . . att stanna upp, då stoppar kroppen dig.

 

Kroppen är en klok och finurlig figur. Tyvärr räknas den inte lika mycket som "jag-vill-jag-kan-centret" i hjärnan. Det centret får oss att bestämma oss för att göra saker, utan att ens rådfråga kroppen. Det är dumt.

 

Talesätt och ordspråk finns nog, och har uppkommit, av en anledning. Men vi brukar inte lägga nån större vikt vid dem annat än att de är trevliga att ta till i diskussioner och liknande. Det är först när det är försent att lyssna som vi fattar poängen.

 

Efter åtskilliga år med jag-kan-jag-vill och ännu mer med jag-kan-inte-säga-nej, sa min kropp ifrån. Och det ordentligt. Nog hade jag väl fått lite tips i form av värk och andra smååkommor tidigare men det var inget som jag tog någon hänsyn till. Då tog kroppen väldigt illa upp och sa ifrån på skarpen! För plötsligt slutade benen att fungera som de skulle. Efter tio meters gång gjorde det fruktansvärt ont i båda två och krampen var nära. Så där höll vi på. Jag tjurade och gick, benen sparkade bakut (det var i sammanhanget ett illa valt uttryck, märker jag). Till sist var jag tvungen att krypa till korset (det var däremot ett alldeles lysande uttryck i sammanhanget!)

 

I närmare ett år kämpade läkaren med, dels att hitta bot och lindring, dels att få tyst på jag-kan-jag-vill-centret. Gissa vilket som var svårare? Om jag, någon dag, kände att benen bar bättre, då ville jag ut på promenad. Helt naturligt eftersom det man inte får göra är det man vill göra. Sagt och gjort. Om jag bara hade sagt och inte gjort . . .

 

Läkaren skällde på mig och berättade om de pyttesmå byggnadsarbetarna som varje dag och natt jobbade med att reparera skadorna i mina ben men vars arbete jag på en kvart raserade genom att gå ut och gå - och de fick börja om från början igen.

 

Jag skulle önska att alla hade den synen för sina ögon. Inte mina byggnadsarbetare, utan deras egna. Och att förstå att det är inte jag-kan-jag-vill-centret som i längden leder till välbefinnande. Det är ett pyttelitet hörn som heter jag-säger-nej-för-jag-är-rädd-om-mej, som borde får mer utrymme, mer status. Och öronen! De inre. De som lyssnar och inte slår dövörat till.

 

Så måste jag rätta mig själv när det gäller gårdagens blogg. Mina systrar, som är riktiga matematikprofessorer, har påpekat att det var nittiosex år sedan far föddes. Inte nittioåtta som jag skrev. Det vet jag väl!! Jag råkade bara tänka lite fel.

 

Även solen har fläckar.