saltatochkryddat

 

Jag gick längs älven i dag. Det var sjutton grader kallt och jag hade ingen mössa. Det gällde att gå med snabba steg.

Men så - mellan två svarta, nakna björkar, fanns den där. Ett klot av ljus, en strimma hopp. Jag stannade till och lyssnade. Isen pratade med mig. Hela tiden knäppte, sprakade och dånade det. Jag hörde vad den sa:

 

Det är mitten av januari och jag har ännu inte riktigt lagt mig. I år blir det nog en kort vila. Februari, mars och april i bästa fall. Sen är det kört. Då orkar inte vattnet vänta längre, det ska bara forsa fram i vild vårglädje. Och jag spricker av ilska! Varför får jag aldrig bestämma? Jag måste alltid underordna mig. Inte ens mina tjocka släktingar på Antarktis får vara säkra på sin existens längre. Det är den här förbaskade ljusbollen som ställer till det. Och titta! Nu syns den igen, ovanför trädtopparna. Jag måste skynda mig och lägga mig nu, snart är det för sent.

 

Jag log och sa: Täjk it isi! Det gäller bara att ha is i magen, då r-is-kerar du ingenting. Solen värmer inte, det är ingen kr-is, den bara lyser upp en stund av dagen inledningsv-is. Det dröjer månadsv-is innan den påverkar dig, komp-is.

 

Sen gick jag vidare, faktiskt i hopp om att jag hade fel. För om kylan fortsätter, måste jag ut på mössjakt. Inte mus i plural, utan en huvudbonad. Det blir förmodligen det trettiosjunde året som jag jagar. Utan framgång. Det är lättare att fånga en miljon möss än att hitta en enda mössa. Som passar.

 

Jo, så här var det. I lördags kväll, strax innan jag skulle gå och lägga mig, snöt jag mig. Det gör jag varje kväll, vare sig det behövs eller inte. Det är förmodligen genetiskt för min mor snöt sig varje morgon, innan hon steg upp men hon var tvungen att sätta på sig glasögonen först. Jag hittar till näsan även utan glasögon.

Nåväl, jag tog som i för kung och fosterland (det är enda gången jag jobbar rojalistiskt) och plötsligt brände en smärta genom högra ögonbrynet. En jävulsk sådan, som min måg skulle säga. Jag tittade i spegeln men kunde inte se att det hade hänt nåt. Det hade det dock. Hela natten brände ögonbrynet så jag knappt fick en blund i ögonen. På morgonen var det bra. Inget synligt ärr efter explosionen, ingen smärta. Så glad jag blev.

 

Nästa lika glad som när mitt vänstra öra hoppar tillbaka från att ha varit ur led. Det är faktiskt jobbigare.