saltatochkryddat

 

En del spår i kaffesump. Jag ser spår i snö. Och jag behöver definitivt inte vara synsk för att veta vem eller vilka som lämnat dem.

 

Var och tittade till stugan i förrgår, det har ju blåst en hel del bevars. Spänningen steg ju närmare vi kom; skulle den provisoriska lagningen av växthustaket ligga kvar eller . . . Jajamänsan! Men - det var något annat som upptog min tid och min frustration. Spåren runt stugan, som visade på en fräckhet utan dess like. Okej, visst kan man tillåta att någon går runt huset och kollar men att stanna och skita var tredje meter är inte accepterat! Det visar på en total brist på respekt.

 

Eftersom inkräktarna fanns kvar i närheten (blåsta som de är), stegade jag dit för att säga dem ett sanningens ord. Som om de brydde sig. En vände till och med rumpan mot mig och borrade ner skallen i nån smaskig lav som en skogsägare bjöd på. En annan vände sävligt på storskallen och tittade på mig med helt uttryckslösa ögon, svarade inte ens på tilltal när jag vrålade: Hörru!!

 

Men när jag tog fram kameran då stack de iväg som om de hade bualappen efter sig! Det finns alltså nånting vi har gemensamt, renarna och jag.

(Kom nu inte och dra några paralleller med intelligens för då blir jag stött.)

 

Ett spår var betydligt större än de andra, de kom dessutom från ett annat håll. Direkt från storskogen i väster.

"En älg", sa jag tvärsäkert. Jag brukar vara det ibland. En stund. "Nej, det är för kort avstånd mellan klövarna" sa mannen med erfarenhet. Vi följde spåren och exakt där de vek ner och hasade utför slänten, den branta, gav jag mig. "En stor ren", sa jag med vetskap om att en älg aldrig skulle ha valt den vägen. Den skulle ha gått rakt fram till äppelträdet och stulit sig en liten aptitretare där, innan den gav sig på min rönnportal. Igen. Och igen.

 

För att återgå till sommarstuga och till att spå och på så sätt knyta ihop säcken så kan jag bara meddela att jag var hos en erkänd spåkvinna en gång, som skulle berätta för mig om min framtid. Jag minns inte så mycket om vad hon sa, eftersom jag fick andra tankar i huvudet direkt jag slog mig ner mitt emot henne. Till slut kunde jag inte hejda mig: Har du problem med en sommarstuga? sa jag. Bara så där. Helt avbrytande och halsbrytande.

 

Kvinnan bleknade för att inte säga vitnade. Sen såg hon misstänksamt på mig innan hon till slut gav efter och började berätta, med tårarna rinnande. Så visst hade hon det, problem, alltså och visst bottnade de i en stugas vara eller inte vara efter en uppslitande separation.

 

Fråga mig inte. Det bara blir så ibland. Som när jag ser spår i snön. Ren intuition.