saltatochkryddat

 

I går skulle vi kunna njuta av ett spektakulärt stjärnfall, sas det. Vid halv niotiden på kvällen skulle det synas allra bäst. Kanske det, om inte himlen gömt sig bakom ett kompakt grått, blött, otrevligt täcke så . .

 

Ovanstående bild är inte ett stjärnfall. Inte heller ett foto tagit av mig. Det är ytterligare en bild från min favoritalmanacka, Bildkalender i Norr, och det visar, ja, vaddå, norrsken i dagsljus? Ja, åtminstone det dagsljus som finns i Lycksele i februari. Tjusigt, va? Det finns inte ett stjärnfall i universum som kan mäta sig mot ett gnistrande, sprakande norrsken i magiska, mystiska vågrörelser.

 

Jag fick inte se ett stjärnfall i dag heller. Northug vann.

 

Men vårt eget norrsken, Charlotte Kalla, lär vara här och tävla i dag. Hon valde Vitberget i stället för bergsklättringen i Tour de Ski. Klokt. Här har de skottat ihop snö från när och fjärran och fått till ett spår att tävla på. Man har en tid sett hur folk åker omkring på en snösträng på campingplatsen, där det, även nu, hade varit mindre förvånande med husvagnar med förtält och utegrillar. Gröna gräsmattor och duggregn brukar betyda att det finns norrmän i mängd på campingen. Det kanske det gör i dag också, det har jag ingen aning om eftersom jag inte har läst någon lista på de tävlande. Men Kalla är där, det såg jag i tidningen.

 

Det är konstigt det här med norrmän och mig. I längdskidor blir jag skitsur om de vinner men i skidskytte hejar jag på dem. Okej, en del av dem. Jag gillar inte de som är överlägsna. Förutom Björgen. Nu snackar vi längd igen. Hon är ju så vanlig, trots sina alldeles opassande muskler i ärmlös klänning, och så glad. Förutom nyss när hon grät och åkte hem. Det brukade jag också göra när jag tävlade. I Monopol. Men efter ett tag kom jag tillbaka. Det gör Marit också.

 

Den sjuke ligger i soffan och ser en repris av matchen mellan SAIK och HV. Han refererar allt vad han orkar. I förväg, alltså. Det är nämligen inte första reprisen han ser av den matchen under sjukdomstiden. Guldmatchen mot Luleå från i våras kan han utantill. Efter cirka sjuttiotvå repriser borde ju något ha fastnat, eller hur? Och ändå inte under någon sjukdomsperiod. Eller . . .?

 

Jag undrar mest vilken dag det är i dag. Nu har jag haft måndag flera dagar i rad, ja egentligen hela året, men hittills har det aldrig stämt. Den sjuke har aldrig varit på jobbet någon måndag i år. Låter skumt, va? Men jag tror det närmar sig. Rätt som det är börjar han jobba igen. Då blir jag säkert sjuk. Liggande i feber och frossa, varvat med äckliga svettningar och värk i kroppen. Vem sköter om mig då? Ingen!

Jag tycker redan synd om mig.

 

Men på tisdag är det match igen! Då måste det ändå ha varit en måndag innan. En till. Precis som i dag.