Det här är hon som ung. Och ung fortsatte hon att vara så länge hon levde.
Eftersom jag har fått så mycket respons och många kommentarer på gårdagens blogg, känner jag att det måste till en fortsättning.
Först och främst: Att mannen och jag bodde hemma hos mor de två sista månaderna av hennes liv, var ingen uppoffring! Det var inte heller ett sätt att försöka "betala tillbaka" en del av allt som hon har gett oss alla under åren, för det hade varit en omöjlig uppgift.
Det handlade faktiskt mest, helt enkelt, om kärlek. Och att möjligheten fanns.
Jag kan bara säga att det var två av de mest fantastiska månaderna i mitt liv! Att få vara med under hela resan, att få vara delaktig i allt, det var en gåva av sällan skådat slag.
Det var mycket bus och skratt, ska jag säga. Mammas kommentarer när hon tvingade i sig litervis av äcklig dryck, inför någon undersökning, fick mig att skratta i stället för att tycka synd om henne. Hennes min när hon försökte få i sig havregrynsgröt, gjorde att jag önskade att hon åt havregrynsgröt varje dag. För att inte tala om allt som hon berättade . . .
Vad jag aldrig kunde begripa var att hon aldrig, inte för en sekund, förbannade sitt öde och kände ångest inför vad som komma skulle. Om hon skärpte sig inför oss och var ledsen när ingen såg? Absolut inte! Jag frågade henne flera gånger och hon svarade samma sak varje gång: Nångång ska man ju dö och även om jag skulle vilja vara kvar så går det ju inte, så är det bara.
Det fanns ett sätt att avslöja om hon ljög. Då spärrades hennes näsvingar ut. Det där körde vi med före jul varje år för att försöka pressa henne på vad vi skulle få i julklapp. Hon kunde inte ljuga! Inte ens luras. Då åkte näsvingarna ut.
Gun, älskade syster som inte kunde vara med mamma fysiskt hela tiden, skrev i sin kommentar i går att jag inte fick glömma smörgåskexen med ädelost och halva vindruvor på, som mamma njöt kopiöst av den sista tiden. Och clementinklyftorna som hon bara sög saften ur. Gott, gott. Men när hon trotsade vår varning och smög sig till en wasabinöt, då höll Gun och jag på att vandra vidare före henne! Som hon lät! Det spottades och frästes, kraxades och snöts. Och vi skrattade! Skrattade så vi fick ont i magen. Och berättade glatt för Ima som inte heller sa "Men oj så förfärligt", utan såg mor framför sina ögon och visste precis. Det var precis så som mamma ville att vi skulle se på henne. Som en källa till glädje.
När min son berättade för sin mormor att han och Lina skulle bli föräldrar, blev hon så lycklig. Men grät hon över att kanske inte längre vara vid liv då? Icket. Hon sa: Ted, jag kommer inte att finnas då men du kan lita på att jag kommer att vara med.
Det litar vi alla på. För hon sa det utan att vidga näsvingarna.
Det finns så oerhört mycket att berätta, dels om mor som person, dels om allt som hon i sin tur berättade om. Jag har försökt sammanställa det i nån sorts bokform men än så länge är det bara ett utkast. Förutom titeln, den är spikad:
Man måste få skratta även om beskedet är positivt.
