saltatochkryddat

 

Okej, den är av glas men ändå.

Spöken och annat skrymt, ska väl sky vitlök som pesten, eller hur? Men nu är det faktiskt så att det spökar hejvilt här hemma och vitlöken är inte sämre än att den är med på det hela.

 

Det började med oförklarliga ljud lite då och nu. Så föll taklampan i "lilarummet" ner! Pang, bom, bara. Grannen ovanpå var inte ens hemma, annars hade vi ju självklart anklagat henne för att ha haft en våldsam fest. Vilket hon i och för sig aldrig har men hon kunde ju faktiskt ha kommit på bättre tankar. Icket så.

Okej, det var en oförklarlig händelse men so what. Ingen mer tankemöda spilldes.

 

Men nu jädrans!

Först föll en stor glasform från diskbänken och ner på min fot och gjorde den illa, svullen och blå. Sen ramlade en kryddburk ut ur kryddskåpet. Som grädde på moset tog så vitlöken av glas sats från fläkthyllan, där den stått så stilla och fint, och fullkomligt flög, i en båge, ner på golvet!

 

Nu började skräcken sätta sina klor i mig, min räddhågsna varelse. Vad är det som händer?

På kvällen fladdrade någonting ljudligt till. Det visade sig vara väggalmanackan som stuckit iväg och landat på golvet.

Nu börjar jag misstänka att något söker min uppmärksamhet. Och jag lovar - den eller det har fått den!

 

Spöket hade inte behövt ta till så drastiska medel som att dra ner perkolatorn från köksbänken och skvittra ner hela köket med kallt kaffe och sump! Det hade inte heller gjort något om det hade låtit bli att hjälpa mig när jag skulle hälla ris från en påse och ner i en panna. Jag slutade aldrig att hälla!! Påsen blev till nåt som liknade ett vattenfall - fast med ris. Så fort jag skulle ändra mitt grepp om påsrackarn, dök den i framkant och vällde ut mera ris.

Ibland har jag lust att flänna. Eller gråta, som det heter på svenska.

 

På dagarna är jag tuff. Då kan jag känna att jag har fått nog av spökerier och bestämmer mig för att strunta i dem.

Men så kommer kvällen . . .

Och nästa vecka innehåller en sådan där natt. En ensamnatt. Ja, förhoppningsvis då. Det är värre om jag känner att jag inte är ensam.

 

Sluta tramsa och plocka fram mina guldsmycken i stället! Nån nytta ska du väl ändå göra. När du ändå är här.