Jag blir aldrig nån astronaut!

 
Det är lika bra att lägga ner. Jag har insett att jag aldrig kan komma ifråga som astronaut.
 
En av de absolut viktigaste egenskaperna som krävs hos en rymdfarare är att: inom bråkdelar av en sekund, ha förmågan att kunna fatta livsavgörande beslut.
 
Där trasslade det till sig, liksom.
 
Som nu senast i fredags. Mannen skulle börja jobba klockan åtta och sluta klockan fyra. Klockan fem skulle övernattningsgästerna komma. Men nånstans däremellan skulle gravljus tändas. Då hade jag alternativen
1. Skjutsa mannen till jobbet och få tillgång till bilen.
2. Tänka mig en promenad till kyrkogården i den kalla snålblåsten.
MEN - om jag skjutsade mannen, skulle jag ju tvingas hämta honom också och då skulle vi, inklusive befarade men icke ovanliga förseningar, kanske inte vara hemma före halv fem OCH tänk då om barnbarnen kom lite tidigare än beräknat och skulle mötas av en låst dörr. Hos mormor!
 
Jag steg upp drygt sju och gick och la mig igen efter fem minuter. Så strängt (som de säger i Pite) att klä på sig och åka iväg, sa huvudet. Men kroppen sa till på skarpen efter ytterligare några minuter att "det är bara att du kliver upp nu, för jag har ingen lust att gå en långpromenad i isvindar!"
Så - vad göra?
 
Gagarin och Armstrong skulle ha bestämt sig innan jag ens hunnit formulera problemet. Lååångt innan.
Men när huvudet kom på den geniala lösningen i att kunna ringa till barnbarnens pappa och säga att jag kanske skulle vara bortrest till halv fem, då löste det sig. Galant. Jag kände mig lite som en aspirant till nästa rymdresa.
 
Tyvärr är det rätt så ofta jag får problem med att bestämma mig. Det kan vara val av kläder inför dagens aktiviteter (desperat hemmafru), ska jag eller ska jag inte baka, vilken typ av begravning vill jag ha (jo, jag håller på med Vita arkivet) och andra stora frågor. Eller, när jag har läst ut en bok. Vad känner jag för då? Deckare? Historisk roman? Feel good? Det finns så många att välja bland. Jag brukar börja på morgonen. Då sneglar jag lite lätt på raden med olästa böcker och känner om pulsen stiger vid nån titel. Om inte, då börjar arbetet med att ta i böckerna, en efter en och känna om någon av dem liksom parkerar sig helt naturligt i handen. Inträffar inte heller det, då måste jag läsa på baksidorna och höra om de talar till mig.
 
Så där kan det hålla på resten av dagen. Förstår du hur jag skulle bete mig i en rymdraket? Förutom att jag är flygrädd, skulle det ta evigheter för mig att bestämma mig huruvida jag skulle gå ut på månen eller inte. Ett litet steg för en människa men ett gigantiskt för mänskligheten. Ha! Skitsnack!
 
De känner inte mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0