saltatochkryddat

 

Nu sjuttsingen ska här firas! Till eftermiddagskaffet blev det TVÅ olika sorters fröbröd.

Anledningen till detta hejdlösa frosserifirande är mitt blodsocker. Efter åtta veckor utan godis och kakor men med blodfyllda promenader har det söta i mig sjunkit till en acceptabel nivå. Gissa om jag är nöjd?!

Men nu gäller det att inte släppa taget.

 

Jag längtar inte längre efter en Budapestbakelse (hör du det, Maggan Larsson?). Inte heller efter godis. Men jag håller på att bli skvatt galen av längtan efter ostkrokar. Eller ostbågar, som en del tror att de heter. Jag har en påse i skafferiet. Där ligger också en mörk chokladkaka med saltlakritsfyllning. Den har legat där i åtta veckor som en ren säkerhetsåtgärd. Om min dotter hade hittat den, hade den inte legat kvar men nu har jag inte lagt den på det vanliga stället. Man lägger inte säkerhetsåtgärder åtkomliga för obehöriga. Och smala med perfekta värden. De kan gott få plågas en stund. För vad är en stund mot evinnerligheten?

 

Egentligen trivs jag ganska bra med att inte vara söt. Och jag blir så in i vassen pigg av att vara ute och gå långa promenader. Under tiden jag promenerar. När jag kommer in i stugvärmen och sätter mig ner med en kopp kaffe och ett fröbröd, då blir jag vansinnigt trött. Kan knappt hålla ögonen halvöppna ens. Då finns det bara ett botemedel: baka kakor! Det finns de i min omgivning som gillar när jag blir trött. En är elva år och förste provsmakare, för jag måste ju få veta om bakverken blev goda. Själv äter jag fröbröd.

Senast gjorde jag en rulltårta med chokladsmörkräm med punschsmak. Den var tydligen suuuupergod men - "snåla inte med krämen nästa gång". Som om jag skulle snåla med krämen! Men jag rättar mig efter sakkunskapen.

 

Nån kväll ska jag äta ostkrokar! Minst tjugo stycken. Och jag ska njuta av varenda en. Men det ska vara en speciell kväll. Kan det bli guldgula krokar en guldkväll? Vilket guldläge det vore för en njutning av ohejdat mått . . .