saltatochkryddat

 

Att vara i tidsnöd och ta ett snabbt farväl av en fyraåring är två oförenliga saker.

När det hade pussats och kramats och sagts hejdå, följde hon oss ut genom dörren och vinkade. Så långt var allt frid och fröjd. Men när vi hunnit gå fyra-fem meter ropade hon plötslig: Niiiii!!!!!

Vi vände oss om för att höra vad hon ville och då sa hon förtvivlat: Ni glömde krama mina bäbisar!

 

Nu är det så att hennes bäbisar både är osynliga och varierande till antalet, så vi tvekade en sekund på att vända om men då slog hon ut med händerna i en gest som visade var bäbisarna satt. Eller stod. Vad visste vi?

Det var bara att gå tillbaka och greppa luft i ett famntag och hoppas att man prickade av en bäbis. Efter sju kramar var hon nöjd. Trodde vi. Så vi sa hejdå igen och gick med lite snabbare steg den här gången en sex-sju meter innan vi återigen hörde: Niiiiii!!!!!!

Vi tittade på varann, men eftersom den lilla tösen är så oerhört söt och inte går att motstå, vände vi oss om och sa: Jaa??

"Ni glömde krama mina hundar!"

 

Ett snabbt överslag på hur många det kunde tänkas vara, gjorde att vi svarade: Vet du, vi hinner inte det. Vi måste skynda oss. Du får krama dem från oss. "Åkej", svarade hon överraskande. Men innan vi hunnit ta några ytterligare steg, kom för tredje gången: Niiiii!!!!, varvid vi kastade stressade blickar mot varann men vi hann inte ens svara innan hon fortsatte: Gör inga dumheter nu! Och precis när vi vek runt hörnet hördes: Kör försiktigt, farfar!

 

Han hade så rätt, Olle Adolphson, barn är ett folk som tillhör det gåtfulla folket. Det är en gåva av stora mått att få besöka deras främmande land.

 

Varför tidsnöd en påsksöndag, undrar du kanske? Jo, en hockeymatch som börjar klockan tre på eftermiddagen, gör dagen väldigt kort. När man dessutom känner ett ansvar att vara så nära sitt lag som det bara är möjligt, för att ge stöttning och positiv energi, beger man sig i god tid till hockeytemplet för att berusas av atmosfären. Och snacka om atmosfär! Den går inte att beskriva i ord, den måste upplevas på plats. Men när matchen, efter två oliiiidliga perioder, var smärtsamt spännande, längtade jag nästan efter fåtöljen där hemma. Jag hade klappat händerna i takt så det sved i handflatorna, jag hade sjungit så stämbanden strejkade, jag hade vrålat så det slog lock för öronen, ja, jag hade till och med hoppat . . .

 

När slutsignalen ljöd och "vi" hade gjort segermålet, då tänkte jag "Nej, Molly, vi gjorde inga dumheter. Vi hjälpte vårat lag till final". För precis så kändes det.