saltatochkryddat

 

Kolla! Tallarna och jag! Nästan lika långa - och smala.

För första gången det här året var vi och tittade till stugan i går. Någon har varit väldigt orolig för växthuset. Inte jag.

Det låg ingen snö kvar vare sig på hustaket eller växthustaket, allt hade rasat ner på marken och det som inte låg där, låg på farstubron och omintetgjorde ett besök inomhus. För min del var det inte ens möjligt redan innan. När jag såg mannen sjunka ner några centimeter i den förgängliga skarsnön, insåg jag att jag skulle sjunka ner ännu längre och de alldeles för korta skoskaften skulle fyllas med snö. Och var det nånting jag redan var nere i så var det skoskaften!

Den årliga uppdateringen av hälsan hade ägt rum ett par timmar tidigare. 

 

Varje år får jag, av den rundnätte läkaren, veta att jag ska gå ner i vikt. Ett år hade jag gjort det, flera kilon, men inte fasen märkte han det. Det var samma gnäll om att jag skulle äta oxfilé och rå vitkål varje dag i veckan, precis som han gjorde. Då jag försökte mig på en liten jämförelse mellan en läkarlön och en sjukersättning, sa han bara: Men passa på och fyll en hel varuvagn med oxfilé när det är extrapris! Ja, och så tar vi den där om Rödluvan också, kära doktor.

 

Vissa dagar skriker min spegel och släcker ner sig själv när jag visar mig. Andra dagar säger den: Tja, det får duga. Men när jag går in i min älskade skog och ser skuggan av mig själv, då tänker jag: Yes! Det är här jag vill vara, det är här jag duger. Det här byter jag inte bort mot tusen varuvagnar med oxfilé, gubbe lilla.

 

Men slutat med sötsaker har jag. Jag är rädd för att jag annars blir så söt att jag blir äcklig.