saltatochkryddat

 

I går kväll gjorde jag det jag ofta gör på onsdagskvällarna; lyssnade på Jenneboradio.

Mellan 21.30 och 22.30 sitter jag och njuter av min kusin Tomas fantastiskt trevliga radioröst och, för det mesta, musik i min smak. I går slog han rekord!

 

Hela programmet igenom spelade han 60-talsmusik, inte Beatles och Stones, utan de låtar som liksom fanns i bakgrunden av de stora. Jag kunde sjunga med i varenda en! Men det gjorde jag inte, av hänsyn till han som ville se matchen mellan Real Madrid och Sevilla. 

Jisses, vilken nostalgitripp!

Musiken förde mig tillbaka till min tid som mods, bland annat. Ja, i ärlighetens namn var jag bara ett deltidsmods. Det berodde på att när far kom hemkörande en dag och såg mig i ovanstående kreation, tvärbromsade han, la in backen och backade rätt in i skogen!  Och då hade han inte ens sett mina ringar i öronen som trätts genom hål i örsnibben, nyligen gjorda av syster Gun, isbitar, en stoppnål och en halv potatis (som jag fick hålla fast bakom örat medan Gun borrade sig igenom den nedfrusna snibben och detta för att hon inte skulle borra sig ända in i min hjärna).

 

Alltså var jag en vanlig, tjurig tonåring hemma i femhusbyn (FEM, Tomas, inte tre) men se när jag klivit på bussen på väg in till kusin Eva, som bodde farligt nära stan, då började förvandlingen. Först inombords och sen, när jag kommit fram, den mer synliga. Då åkte de militärgröna byxorna på, fullklottrade med Beatles och låttitlar, tygskorna, typ Converse, lika fullklottrade, den tio nummer för stora, bredspåriga, svarta manchesterkavajen och, som kronan på verket: Ringokepsen!

 

Så drog vi ner till city och lät oss imponeras av de "riktiga" modsen som satt och hängde. Om någon av dem hade fått för sig att tilltala oss, hade vi säkert sprungit raka vägen hem.

Jag tror att min rebelliska, störttuffa modsperiod tog slut när Evas storebror, stor och stark, tog fast mig och skrev BAKEN med rejält stora bokstäver tvärs över, ja precis, min byxbak. Efter det skämdes jag nåt så infernaliskt så jag inte vågade visa mig i min tillhörighetsutstyrsel.

 

Efter det att jag la bort min Ringokeps, har jag aldrig haft mössa. Mina hål i öronen har vuxit igen. Jag har slutat skriva på mina skor. Men musiken! Den lever i mig och gör mig lycklig. Den får mig att minnas den jag en gång var. Åtminstone låtsades vara. Tack, Tomas! Jag är kvar i 60-talet än i dag . . .

 

Ett tips: ladda ner appen mixlr, där finns Jenneboradio. En radiokanal där du lyssnar, njuter och kan delta med inlägg i direktsändning. Det kunde man inte när Carl-Eiwar sände sina program. Bara lyssna och njuuuuta.