saltatochkryddat

 

Det skulle kunna vara en fräckis! Men det är det inte.

 

Jag försökte länge att reda ut förhållandet mellan ovanstående nyinköpta bollar men gick bet. De gick inte att skilja på. De hade varsitt hänge med tillhörande guldtråd, så långt var jag på banan, men sen var det tji. Till slut insåg jag att, för att kunna få isär dem, var jag tvungen att ta loss den ena bollens hänge och då med risk att riva sönder den. Alltså fick de fortsätta att leva tillsammans. Som en outtalad fräckis.

 

Nu är vi inne på dag två . Vi liksom halkade in på det nya året. All den fina, vita, mjuka snön regnade bort och det blev en enda stor isbana av naturen. Eftersom mor och far firade 70-årig bröllopsdag i himlen i går, kände jag ett starkt behov av att tända ett ljus på deras grav. Det var inte fort gjort!  Man fick gå med pyttesmå myrsteg och känna sig för inför varje förflyttning. Det gjorde inte han som vägrade byta skor efter nyårsfirandet och skulle gå hem i sina gåbortsskor, vilket uppskattades högljutt av oss andra. Särskilt när en uppförsbacke, som man just så pass kan ana med blotta ögat, blev ett oöverkomligt hinder.

 

Naturligtvis slutade det med ett magplask och ett antal simtag i både bröstsim och crawl innan övriga insåg att en hjälpinsats var nödvändig. Men inte förrän vi skrattat färdigt. Nästan. Det återstod ju fortfarande en bit att gå . . .

 

Vi har firat nyår tillsammans rätt länge nu. Så pass länge att de timmar av dans och rock´n´roll före och efter tolvslaget, nu har ersatts av diskussioner om tiggarnas situation och "minns ni?" och "vad heter han?" och "hur är det, lever hon, eller?" före klockslaget och champagne och gäspningar efter.

 

Jo, tiden går och vi med den.

 

Nu har vi ett oskrivet blad framför oss. Både härligt och skrämmande. Men jag har i alla fall bestämt mig för att vara lite tuffare. Våga lite mer. Så: Vad är det för likhet mellan en man och vår julgran? Fniss ....