saltatochkryddat

 

Hjärtat ska tändas vid halv fem, så är det inställt. Inte mitt hjärta, förstås, utan det som hänger på balkongen. Det ska börja lysa när skymningen faller på. Men det gör den inte! Faller på, alltså, vid halv fem. 

Det kanske stämde förra veckan. Eller till och med i förrgår men nu händer det grejer och jag hinner inte med!

Ljuset är på frammarsch. Och fåglarna klarar strupen. Kan man annat än att bli positiv till sin läggning?

 

I dag hände något annat oväntat också. Det ringde en person som jag inte har träffat sedan jag var sexton år!

Hon höll på läsa min bok och kände att hon bara måste ta kontakt. Vi började prata minnen, som man ju gärna gör när man inte har hörts av på så lång tid. Men när hon sa "Jag minns så väl när jag cyklade med dig och din kompis till stan och vi gick till en tygaffär, för du skulle köpa grönt frottétyg", då började jag misstänka att hon hade ringt fel! Men så plötsligt såg jag den framför mig, den illgröna solhatten! Förmodligen tvingade jag min mor att sy den för om jag hade tagit itu med sömnaden själv, hade den väl, som vanligt, blivit en matta till dockskåpet.

Hon kom ihåg så mycket mer än jag själv gjorde. Att vi skulle ha köpt öl, till exempel . . . Till och med vilken sort. Ja ja, hon får väl leva i den villfarelsen då. Men lever gör hon. I en lägenhet ett par hundra meter från mitt hem! Va?! Detta konstaterade vi i slutet av samtalet och blev rätt så förvånade. Precis som jag blev när jag upptäckte att solen faktiskt lyste på himlen klockan fem. Det gjorde hjärtat också, vilket var väldigt onödigt. Så nu ställer jag inte in tiduret längre. Nu tänder jag när himlen släcker, och släcker strax innan jag själv slocknar.

 

Snart är det ljust dygnet runt. Då lyser även hjärtat dygnet runt. Mitt, alltså.