saltatochkryddat

 

Där är de, Gideon, Alfred, Arwen, Mio och Molly. Livets efterrätt, sägs det. Men ska man inte njuta en efterrätt halvmätt, avslappnad och lojt tillbakalutad? Tänkte väl det. Det är nånting som inte stämmer.

 

När Molly får önska vad hon vill äta blir det plättar med hallonsylt och grädde. När jag så ställer fram gräddpaketet, tittar hon frågande på mig och säger: Men har du inte glömt att koka den?!

Nu fattar ju jag att när man är fyra år och besviken, men ändå hänsynsfull, kan det vara lätt att ta fel på koka och vispa. Så jag sa "men ojdå, förlåt" och vispade.

 

När Arwen, åtta år och finkänsligheten personifierad, tipsar mig om att "nästa gång du bakar kakor, kanske du inte behöver göra dem så smuliga", då fattar jag. Redan innan jag ser smulhögen på bordet, som hon försöker dölja.

 

På tal om finkänslighet och hänsyn så kan vi sluta just här. Det är Alfreds tur att stiga in i handlingen. Han visade mig sina nylackerade naglar som samtliga hade en blåturkos nyans. Då klev jag, helt otänkt, in i ett resonemang som bara kunde sluta med ett nederlag. För mig.

- Men varför har du inte målat dem i olika färger?

- Vaddå, varför skulle jag det?

- Jo, för då visar du ju att du tror på att alla människor är lika mycket värda.

- Men det gör jag ju inte.

- Va? Vem skulle vara värd mer än du?

- Barack Obama.

- Nej, nej, Affe, människovärde har inget med makt att göra. Som människa är alla precis lika mycket värda.

- Jaha, så du och Hitler är värda lika mycket då . . . 

 

Och där satt jag! På pottkanten. Med en nioåring mitt emot som log sitt varmaste leende. Eller var det ett segervisst?

 

Mio, fem, brukar hålla mig informerad om spel och filmer. Jag hänger med till ordet Lego, sen låtsas jag. Och är glad så länge han inte ställer frågan: Förstår du? För då måste jag antingen ljuga, och det vill jag inte, eller avslöja att jag inte förstår, vilket får till följd att han, tålmodig som han är, börjar om från början. Jag har ibland funderat på att ljuga.

 

När Gideon, elva, är inne i nåt dataspel, då är det standardsvarens förlovade tid. Därför har jag bett honom att aldrig någonsin fundera på att bli pilot. Jag är rädd för att de har tid för att spela dataspel under en flygning.

 

I flygplanets högtalarsystem hörs ett glädjerop:

- Jaaaaa! Jag gjorde det! Han dog!!

Vem?? Andrepiloten???

Flygledartornet anropar: Kapten Westerman, gör klart för att påbörja landning!

- Ja, jag ska bara avsluta först . . .

Flygledartornet: Kapten Westerman, gör klart för landning!!!

- Jaa, jag kommer . . .

Flygledartornet: NU!!!!

- Ååhhhh, ni behöver inte skrika. Jag har ju sagt att jag har börjat avsluta.

 

Han skrattar faktiskt när han hör min skräckvision av framtiden. Självkännedomen finns där.

 

Nej, jag tycker nog inte att mina barnbarn är nån efterrätt. De är rejäla vitaminkickar! Sprängfyllda med prestationshöjande medel. Jag tror faktiskt att jag skulle åka dit rejält i en dopningskontroll.