När det fryser till IS . . .

 
Mina vänner, Åsa och Annika, och jag var på väg till en utställning på Nordanå en dag. Plötsligt såg vi två poliser som i en hast satte på sig skottsäkra västar och hämtade något mer från bilens bagage. Sen drog de iväg med blåljusen på och lämnade oss gapande, med en massa frågetecken.
Naturligtvis började vi tramsa och spåna om vad som kunde ha hänt. Så kan man göra om man bor i lilla, trygga Skellefteå.
 
Två dagar senare small det i Paris. Igen. Och igen.
 
Så hemskt! Så fruktansvärt. Så ofattbart. Så långt borta, trots allt.
 
I går greps en IS-anhängare, med kända terroristplaner, i Boliden. I Boliden! Cirka tre mil från där jag sitter och kurar i mitt hem. Där jag hittills tyckt att det mest otäcka har varit att se om Tant Röd varje gång skulle lyckas backa ut från sin parkeringsplats utan att krocka med någon bil och sedan, när och OM hon kom tillbaka, lyckas köra in på samma parkeringsruta utan att krocka med huset.
 
Så långt borta från den övriga världen.
 
Flyktingarna som har kommit hit, de flyr inte av rädsla för att nån tant ska backa på dem. De flyr för sina barns skull, för att de inte ska bli dödade av bestialiska vildar som har ett tomrum där vanliga människor har ett hjärta.
Hjärntvättade, dessutom? Kanske, men jag tror inte det har funnits så mycket att tvätta och i så fall har det rena blivit smutsigt i den tvätten.
 
Jag har vaknat. Men jag är optimist. Jag tror på fågeln Fenix.
 
Och jag tror att någon dag ska en varning om IS, enbart vara en halkvarning.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0