saltatochkryddat

 

Han blev allas barn. Eller barnbarn. Eller syskonbarn. Vilket älskat barn som helst.

Han hette Aylan och han följde sina föräldrar utan att göra motstånd. Tror jag. Ibland är treåringar väldigt trotsiga. Och det var det han var. Tre år. När han flöt iland, död. Drunknad. På flykt från just döden. Mot tryggheten.

 

Alla som har sett bilden och som har ett hjärta, har berörts. Därför att det har gjort ont. Därför att en liten barnkropp kan relateras till någon man älskar. Någon man vill beskydda. Och när man blir varse att det inträffar situationer där ett barn inte har kunnat beskyddas, då gör det ont. I hjärtat.

Därför rimmar hjärta och smärta.

 

Ett rim som hånats som banalt. Dansbandspoesi. Det ska vara svårare för att bli godkänt i finrummen.

Men mycket sannare kan det knappast bli. Den som har ett hjärta, känner smärta. Den som inget har, den får gå med röven bar. För det är deras mest aktiva kroppsdel. De som skiter i det mesta. De som inte tycker att det är deras sak om andra människor far illa. De som inte vill hjälpa för "det är ändå ingen idé".

 

Jag nämner inga namn. Inte heller några politiska partier. Det enda namn jag vill nämna i dag är: Aylan.

Han kunde ha varit din. Om du inte hade haft tur i lotteriet och fått födas i Sverige. Du och han kunde ha flytt för ert liv, där havet var mindre riskfyllt än landet. Även om tusentals redan drunknat så valde ni den utvägen, du och Aylan. För det finns flyktingsmugglare som lovar och som tar rejält betalt för att överlasta en liten båt så att människor drunknar. Själva klarar de sig. Och fixar en ny liten sjöoduglig båt som bär överlast.

 

Men - jag tror att världen håller på att vakna. Jag hoppas att världen håller på att vakna. Och att Aylan har det väldigt, väldigt bra där han är. Utan smärta. Bland änglar med hjärta.