saltatochkryddat

 

Varje dag skrivs det och talas det om dem. Dårarna. De blir bara fler och fler. Från de totalt vansinniga till de mer lightknäppa. Men alla får de utrymme. Och alla hjälps åt att skrämma mig.

 

Folk dödar utan urskillning. Människor våldtar enskilt eller i grupp. Några tror sig vara högre stående varelser än andra människor och med det följer rätten att döma. Andra uttalar sig så korkat att de själva förmodligen inte förstår innebörden. Och allt detta händer varje dag!

Jag blir så less.

 

Min skog, som ger mig syre och energi, kan säkert i mörkaste natten framkalla rädsla och ångest hos den tuffaste. När skuggorna bildar mönster som fantasin förstärker. När ljuden från allt man inte ser, blir till vilda djurs snara anfall. När stor blir så oändligt liten. Som den skit han eller hon är.

 

Jag skulle vilja köra ut dem alla i den djupaste, mörkaste skog som finns och lämna dem där, där deras samveten skulle jaga dem att springa bara längre och längre in i det täta okända. Vem är tuff då, med enbart sig själv , mörkret och ljuden som sällskap?

 

Jag är så förbålt less på att vår värld blir farligare och farligare. Att det finns människor som försöker stjäla barn. Att det finns de som inte respekterar andras hem och ägodelar. Att det finns typer som sätter sig över lagar med en axelryckning, trots att de förstör kanske ett helt liv för någon annan.

 

Jag lovar att skogen, som under dygnets ljusa timmar, ger så mycket välbefinnande till sina besökare och invånare, i mörkret kan knäcka varenda usling.  Och jag är helt övertygad om att utan k-pist i hand, kan en knäppskalle bli livrädd för en spindel. Som den inte ser. Bara känner hur den kryper.

I have a Dream . . .

Och den är inte snäll.