Blir brasan utbränd?
I dag är det Valborgsmässoafton. Men Mariana har namnsdag. Hur det än är så är det den sista april i dag. Och kungen fyller 70 år. Men jag har inte tid att fira honom. Dessutom misstänker jag att de ska tokas och smälla av kanonskott till hans ära och är det nåt jag inte klarar av, är det smällar.
Allt från champagnekorkar och ballonger som pangar till ett rejält åskväder, skrämmer mig. Därför har jag i alla år bävat inför sista april. Och näst sista. Häxpipor och dynamitgubbar brukar sällan vänta tills tiden är inne, utan måste ut på provtur någon dag innan. Jag hatar dem!
Men - nu behöver jag inte längre stålsätta mig och bli till ett under av vaksamhet. I Forsbacka råder nämligen lugnet. Och det är där vi firar vårens ankomst numera. Ibland vid en jättestor brasa som kräver passning till långt inpå nästa dag, ibland vid en liten som kanske blåser iväg vid första vindpust och lägger sig tillrätta på ett glatt flyende litet isflak.
Elden, ifall nu någon får fjutt på den, finns alltid på samma plats, alldeles intill älven, med en vidunderlig utsikt mot ..... något väderstreck. Men älven flyter i alla fall så småningom förbi vår stuga, som ligger ett antal kilometer österut, efter att ha gjort några svängar i andra riktningar. Älven alltså. Stugan svänger enbart när det är jordbävning.
Det är det där med storleken. Den har en viss betydelse. För den som tänder.
Det är nämligen den personen som har ansvaret för elden tills brasan brunnit ut. Blivit utbränd. Det kan bli en lång natt, följd av en lång dag, om det vill sig illa. Därför brukar man dra sig för att vara upphovet till att det börjar brinna. Jag har självklart diskvalificerat mig själv som tändare. Dels för att jag brukar vilja gå och lägga mig och sova nån gång, dels för att jag aldrig kan vara säker på vad som göms i majbrasan. Den sista april.
Det kan ju smälla. Givetvis av misstag men även misstag skrämmer mig till vanvett, ifall de smäller högre än popcorn.
Nej, tacka vet jag midsommar! Visserligen har jag hört att det är många som smäller av den helgen men jag har hittills inte hört någon som smäller av så högt att det blir till en ljudbang i mina öron.
Så, för alla hundars och andra djurs skull, för min och alla andra trolls skull, för allas skull som har känsliga öron, hoppas jag att ett litet lämpligt sprakande från en alldeles lagom stor eld ska sprida glädje och vårkänslor hos alla. Och glöm föralldel inte att gratulera Mariana i dag och Valborg i morron, då det inte är Maj!
Var bor vi??
Vår gatuskylt är helt täckt av snö. Går vi ut så vet vi inte var vi bor.
Sommardäcken är på. Vårlökarna blommar. Storspoven har kommit. Det mesta tyder på vår. OM inte om fanns. Det vill säga vädret!
Vad jag förstår så har stora delar av Sverige drabbats av snöoväder. Till och med Skåne. Och Göteborg.
Nu tror du kanske att jag försökte göra en snygg övergång till att skriva om hockey. Det tror inte jag.
Inte heller tror jag att jag tänker skriva om Miljöpartiet. De har väl nog med sitt eget slutspel.
Liberalernas nya logga är jag alldeles för pryd för att ens nämna.
Så, jag tror att jag har tänkt skriva om - lycka. Ett tämligen svårsmält ämne en sån här dag. Eller?
Men så här är det i alla fall.
Jag är så lycklig över att Åsa har fattat ett beslut.
Jag är så lycklig över att jag fick möjlighet att träffa Anna och Maria i torsdags.
Jag är så lycklig över att jag har ett bokpaket att hämta.
Jag är så lycklig över att min man får mig att skratta hjärtligt flera gånger om dagen.
Okej, jag ska inte trötta ut dig med en massa fler anledningar, utan helt enkelt bara konstatera att:
Jag är så himla lycklig, för det kunde ha varit så mycket värre.
Till exempel kunde vi ha förlorat mot Luleå i en final.
Och det kunde ha varit minusgrader.
Jag kunde ha misslyckats med födelsedagsbaket till Arwen och Mio men det gjorde jag inte.
Sån är jag i dag.
I morgon är en annan dag.
Snart självförsörjande . . .
Jodå, det kommer att bli bra det här. Massvis med tomater och avokado.
I det här huset får ordet "frö" användas ytterst sparsamt i slutspelstider som dessa. Alltså läggs gamla, beprövade såningsmetoder åt sidan och nya prövas.
Som du säkert ser på den stora bilden, kommer där tomatplantor i full fart. Tipset var att skära en tomat i skivor och lägga i jord samt strö lite jord ovanpå - och vänta.
Den lilla bilden kanske är lite svårare att klura ut om man inte tror att det går att odla ufon hemma i köket.
Jag har fallit för parollen: Släng inte avokadokärnan! Man kan antingen stoppa den i jord eller, som i det här fallet, låta ena halvan vara under vatten - och vänta.
Om någon vecka ska dessa växtvidunder få flytta till ett växthus ute på landet och då förväntar jag mig att få tomater och avokado i en oerhörd mängd redan efter ett par veckor.
Jag har även köpt blomsterlökar, gladiolus förstås, som ska stå i praktfull blom längre fram i sommar. Är det tänkt.
Ibland blir det inte riktigt som jag har tänkt, konstigt nog. Ett år blommade löken i oktober! Det var inte så bra, för det blev en väldigt kort blomningstid då herr Frost nöp till redan natten efter.
Nu funderar jag också på att be en händig man bygga en trälåda på ben och göra en massa hål i den så att jag kan fylla upp med jord och sticka ut vinrankor här och där genom hålen med rötterna kvar i jorden inne i lådan. Inom några veckor har jag då fått mitt egenodlade lådvin! Räknar jag med.
Som du ser och förstår, har jag stora planer. Och, på tal om plan, skulle det sitta oerhört fint med en AIK-seger i dag. Ja, fyra stycken på raken, faktiskt. Då kunde vi börja fundera på att använda ordet "frö" igen. Så lunda. (Långsökt, jag vet, men jag vågar mig inte närmare än så).
Växthusmästaren är lite oroad av mina nya experiment. Det brukar nämligen falla på hans lott att sköta om dem. Själv brukar jag nöja mig med att iaktta och peka. Man ska göra det man är bäst på.
Gör det, AIK!
Stalker och galna katter
Vissa nätter är värre än andra. Vissa nätter händer det förskräckliga saker.
Det må väl vara att jag först var utsatt för en stalker, som från att ha varit charmig och omtänksam, blev mer och mer hotfull och kontrollerande. Jag tänkte till slut att "måtte någon döda honom" och blev helt förskräckt över vad jag tänkte. Men känslan av att hela tiden vara bevakad av en sjuk och svartsjuk person, gjorde mig så livrädd att jag inte längre kunde tänka sunt.
Det må väl också vara att jag kom in i ett hus där det visade sig finnas ett hundratal totalt galna och vansinniga katter. När jag la mig ner på golvet och sträckte in armen under ett stort skåp för att rädda ett garnnystan, som slitit sig, blev jag brutalt attackerad av en jättelik svart katt, vars gap såg ut som en hajs.
Allt det där kunde väl förklaras med att jag hade haft två ovanligt starka och hemska drömmar OM INTE, jag säger en gång till, OM INTE jag, i morse när jag duschade, kände hur det sved till på armen och när jag tittade efter såg långa, röda klösmärken på densamma!
Nu vet jag inte vad jag ska tro. Om någon vitsig typ skulle få för sig att tipsa om att arga katter får rivet skinn så gäller det inte mig. Jag är inte arg. Det händer bara någon enstaka gång så det är försumbart. Dessutom drabbar det inte någon, eftersom min ilska oftast riktas mot förslappningen av det svenska språket och det är ju inte direkt en motståndare man boxar på. Eller skäller ut. Liksom.
Nej, mina klösmärken får nog förbli en olöst gåta. Min sängkompis har alltid kortklippta naglar så han kan inte vara skyldig. Visserligen väckte han mig i natt och sa: See you tomorrow, men det var inte direkt med hotfullt röstläge. Inte var han vaken heller.
Jag lever i skräck. Det kanske blir bättre när slutspelet i hockey är över.
Så nära var jag!
Kolla! Skylten . . . "Stop! Förbud att beträda spelplanen". När man sitter så nära att det faktiskt är fullt möjligt att med ett vigt hopp, eller två, ta sig in på isen, då är man nära.
I mitt fall var det ganska onödigt med förbudsskylten, eftersom jag inte har något vigt hopp alls.
Men - jag var till min kiropraktor i går och efter behandlingen sa han "nu har du fått samma behandling som hockeyspelarna får innan match" och vi tog gemensamt beslutet att jag var spelklar. Som sig bör, håller vi skadan hemlig men så mycket kan vi säga att det är varken en Upper Body Injury eller en Lower Body Injury. Det är en Over All Injury. Vi tar dag för dag.
När man sitter så nära spelarbåset, som maken och jag gjorde, ser man inte allt som händer på isen. Därför tittade maken mest på den gigantiska jumbotronen (eller vad den nu heter) medan jag höll öron och ögon öppna för vad som sas och gjordes i spelarbåset. Det var häftigt! I tredje perioden blev upplevelsen fulländad då det vällde svettorkaner över oss vid spelarbytena. Som vi jobbade!
Jag fick avbryta matchen lite då och då på grund av sms som påkallade min uppmärksamhet och de kom från olika håll men hade samma budskap. De hade sett oss på TV!
Det gjorde vi också. För när vi kom hem från matchen hade det bara gått åtta minuter av den första perioden. På reprisen! Givetvis såg vi hela matchen och för min del kändes det som om det var första gången jag såg den. Vilket det också var. Men jag hade sett spelarna, tränarna, doktorn och alla de andra. Och jag hade hört dem. Vad jag hörde berättar jag inte, det stannar mellan oss.
Nästa gång vi går på match, har jag lovat maken att vi ska sitta högre upp så att vi ser hela planen. Men antagligen är de platserna redan slutsålda, så vi tvingas välja mellan rad 1-2 eller soffan och fåtöljen hemma. Ett svårt val för mig men inte för maken. Han gillar nämligen att se på hockey.
