saltatochkryddat

En av våra stora tidningsdrakar, som ägnar sig åt de verkligt betydelsefulla nyheterna, ville veta vad  deras läsare tyckte om att Gunvald försvann från produktionen. Så gott som alla publicerade åsikter beklagade hans frånfälle och sa att Beckfilmerna hädanefter skulle vara värdelösa. I stort sett. 

Hur vet de att det blir så när så gott som ingen har sett någon film med den nya rollsättningen? Jag, personligen, tänker i alla fall ge norrmannen en chans. Liksom jag gjorde med den nye Barnaby i Morden i Midsomer. Och – nu kommer det: Jag tycker att han är MYCKET bättre än den gamle! 

Som att svära i kyrkan, antar jag. Men det står jag för. 

Förresten så har jag gjort det. Svurit i kyrkan. Det hände under konfirmationstiden, så jag tror att det är preskriberat nu. Vi konfirmander hade ett visst antal högmässor som vi tvingades närvara vid. En av dem inföll samtidigt som en av Sveriges matcher i hockey-VM. Det var inte populärt. Men mitt i gudstjänsten fick jag en uppenbarelse och viskade till min kompis: Jäklar så bra, nu gjorde Nisse Nilsson mål!! Vilket sedan visade sig stämma – på minuten! Ett under.

Nisse Nilsson! Det säger lite om min ålder, va? 

Så, med ålderns rätt säger jag: Ge Becks nya kompanjon en chans! Han är inte en ny Gunvald, för Gunvald är död och begraven. Men Persbrandt lever. Han kanske till och med har överlevt sig själv. 

Och den nye Barnaby, kusin till den gamle, har en helt bedårande charmig hund. Vad spelar det då för roll att John Barnaby spelade trädgårdsmästare i ett gammalt avsnitt där Tom Barnaby löste ett av mängderna mord i Midsomer? Man har väl rätt att byta yrkesbana?

Man har till och med rätt att byta åsikt. Har jag hört.

Förresten så föredrar jag norrmän på filmduken framför i skidspåret. På tal om Beck-svart.