Dan före dan före KVÄLLEN!

 
På onsdag. Klockan 20.55. På flygplatsen i Luleå.
 
Efter tre låååånga månader kommer de hem!
Va? Redan? Säger en del. Som har haft annat att tänka på.
 
Om det inte skulle se så knäppt ut, skulle jag lätt kunna åka till Luleå redan nu och sätta mig och vänta men jag förstår ju att tiden går fortare om jag sysselsätter mig med något. Nu har jag bakat muffinssemlor och glömde vaniljsockret. Jag har också letat efter de gula och svarta fjädrarna som ska pryda björken på balkongen. Jag visste att jag hade lagt dem på ett smart ställe. Som alltid. Men inte kunde jag väl ana att jag hade varit så himla smart att jag ställt påsen med fjädrarna vid balkongdörren. Redan för ett par dagar sedan.
 
Vad är det som händer?
 
Vi var så här nära (..) att boka biljetter till AIKs match mot HV i morron men precis innan kom jag ju på att dit kan jag inte gå. Där finns en massa människor som förmodligen har olika sorters smittor. Tänk om jag är sjuk på onsdag . . .
 
Jag är ju van att ha alla de mina runtom på hemmaplan. Nu har fyra av dem varit så långt borta att jag inte ens begriper avståndet. För, i ärlighetens namn så har jag sett dem oftare än när de är hemmavid. Men en skärm kan inte känna en kram, även om vi minsann har försökt. Dessutom vill jag kunna veta att om det ringer på dörren så kan det vara nån av dem alla. Bara så där.
 
Min son skjutsade hem mina reaböcker när jag insåg att jag omöjligt kunde bära påsen utan att få rejält ont. Exakt så vill jag ha det. Nära att nå, nära att prata med, nära att skratta med, nära att krama.
Annars är det ju han och hans familj som bor längst bort. I Kusmark! Jättelångt. Men man kan ta bilen och åka dit på en kvart när längtan blir för svår. Eller ringa och säga: Kom hit och fika och just så pass hinna slänga ihop en kladdkaka så att Mios näsvingar fladdrar till och det stora, underbara, leendet uppenbarar sig när han stiger in. Så nära.
 
Jag vet att jag är bortskämd, det får jag ofta höra från andra som har sina barn och barnbarn långt borta. Jag vet, jag erkänner och jag njuter. När planet har landat i Luleå.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0