saltatochkryddat

 

Det hade onekligen passat bättre med en bild av snödroppar, för att illustrera de mängder lyckotårar som fälldes i går, men jag hade ingen.

 

Det var en fantastisk gråtdag i går. Tårar av glädje och tårar av skratt. Oväntade.

Jag hade blivit utbjuden på lunch av makens blivande sonhustru. Trevligt men ..... Eftersom jag är en misstänksam natur, insåg jag, lite oroligt, att det fanns något mer än en trevlig pratstund att se fram emot.

När jag närmade mig lunchrestaurangen, såg jag makens exfru, tillika mamma till den blivande brudgummen. Aha!, tänkte jag, precis som att jag hade fattat nånting. Vilket jag inte hade.

 

Vi kramades och pladdrade i väntan på Hanna, den blivande bruden. När hon, strålande, kom, meddelade hon att vi skulle bli en till. Då jag har ett gediget förflutet som kommissarie, förstod jag på direkten att det var Hannas mor vi väntade på.

Hon kom. Vi kramades och pladdrade. Vi åt. Så sa då Hanna: Vill ni veta vad vi ska göra? DET ville vi.

"Jag vill att ni följer mig och väljer brudklänning"! Utropstecknet var inte ens färdigt, innan tårarna började spruta. Det var de båda mammorna som blötte sina kinder rejält. Själv satt jag, rörd till tusen, över att jag var med i den här scenen. Jag, som "bara" är gift med brudgummens far. Men jag grät inte, det skulle ha varit ett intrång i den allra innersta familjekretsen.

 

De glada tjejerna på Bröllopstudion, blev ännu gladare med en touch av mild förvåning, när de kunde bena ut släktförhållandena mellan oss, eftersom jargongen kunde låta likt systrar som känt varandra hela livet och som kivades på systrars vis. Jag tror att de kapitulerade när Maggan sa: Jag hade inte brudklänning när jag gifte mig med Staffan", och jag svarade "Nej, jag hade inte heller brudklänning när jag gifte mig med Staffan" . . .

 

Vi enades till slut i valet av klänning. Hanna hade bestämt hävdat att hon hade vetorätt, ifall vi försökte köra över henne. Den behövde hon inte använda. Däremot sa hon ifrån när vi tre damer började planera att vara brudnäbbar.

 

Okej, även om vi inte fick tillåtelse att vara det, kommer vi ändå att känna oss som tre brudar, när Hanna och Anton skrider in i kyrkan. Vi rår ju liksom om klänningen vi också. Och barnen. Brudparet.

 

Dock - jag tänker inte sitta i närheten av Maggan och Eva i kyrkan. Jag vet nu hur blött det kommer att bli och jag vill inte ha gummistövlar på mig till finkläderna. Där går gränsen för samhörigheten!