saltatochkryddat

 

Jag tycker om att titta upp på himlen. Inte ner.

I ett flygplan, på marschhöjd, ser man himlen överallt. Till och med när man blundar. Vilket jag inte gör. Men om jag gjorde det, skulle jag säkert se mig själv som ängel, dinglande med benen på ett ulligt moln. Jag gillar inte att flyga, det är så nära döden jag kan komma, känns det som.

 

Men nu har det alltså hänt. Först flög vi till Stockholm. Sen åkte vi buss och sedan bil. Halv tre på natten satte vi oss i bilen igen för att åka till Skavsta flygplats. Därifrån flög vi i cirka fyra timmar, tills vi landade i Alicante i Spanien. Sen blev det bil igen, taxi. Jag måste ha slumrat till för när taxin stannade, befann jag mig i Paradiset! Helt levande! Hur i hela friden gick det till?

 

Jo, syster och svåger frågade oss tidigt i vintras om vi inte ville följa dem till El Campello i Spanien till hösten. Eftersom maken påpassligt skulle till att fylla jämna år i oktober, tänkte och tyckte vi att det var en jättebra idé. Vad då rädd för att flyga? Inte i januari! Då är det en hel evighet till oktober.

Tack och lov så bokade syrran resan på direkten. Och jag längtade och planerade. Som om själva resandet inte existerade, utan hips vips skulle vi vara där i solen och värmen.

Något hips vips blev det inte men det gick bra. Hörde du? Det gick bra! Tack vare en korsordsbilaga där jag gav mig i kast med Mästarkrysset. Att tänka så det knakar, kan faktiskt överrösta motorljudet från ett flygplan. Dessutom kan det göra en så oerhört utmattad att man, rätt som det är, somnar. Mitt i ett ord. Och vaknar av att resesällskapet skrattar åt en och det är dags att börja tugga tuggummi.

 

Nu är jag hemma igen. Hos vardagen. Och jag älskar den. Tack vare flygresor och två helt fantastiska veckor i varmt och skönt lyckorus. Så det kan bli.