saltatochkryddat

 

Här bodde vi. Det tyckte vi var kul. Kunde det vara nån slags ändstation? Och vilken Olas, i så fall?

 

Man kan åka till ett annat land utan att kunna språket. Har man bara ett lexikon och en något så när fungerande kropp, klarar man sig gott.

Varje morron, när vi satt på balkongen och avnjöt vår frukost, vandrade hundfolket förbi. En del var bara ute på morgonpromenad med vovven, medan andra satte kurs på hundbadet, strax bortanför. Det nickades och hälsades och efter några dagar, när vi riktigt kände varann, vinkades det kärvänligt också. Men en morron kom hon, en liten, jätteglad dam med en ännu mindre hund. Hon körde igång en salva på spanska, riktad åt vårt håll och skrattade glatt. Vi försökte, med huvudskakningar och axelryckningar, ackompanjerade av ledsna, ursäktande miner, förklara att vi inte förstod vad hon sa. Då tog hon några steg närmare balkongen, faktiskt så såg vi bara hennes hår då, och, tror vi, upprepade ännu högre det hon nyss sagt. Det hjälpte inte oss ett dugg.

 

Så småningom skrattade hon bara och gick iväg.

 

Ett par morgnar senare, satt jag ensam kvar på balkongen efter frukosten, då jag såg att hon kom farande igen. Hennes sprutande ordsvada började långt innan hon var framme vid mig men DÅ, då hörde jag ett "wonderful" mitt i alltihop och glädjestrålande hojtade jag "si!", utan att jag tänkte på det. Inte yes. Inte ja. Utan si.

 

Hon som sålde smink, kunde inte ett ord engelska men jisses vad hon fick syrran och jag att förstå. Hon målade sina händer fulla med olika läppstift, pekade på de olika färgerna och gjorde tummen upp eller ner. Och inte var det de dyraste som fick tummen upp av henne alla gånger. Vi är nöjda.

 

Plötsligt fick maken lock för ena örat och det blev så jobbigt till slut att vi bestämde oss för att leta upp ett apotek. Syrran slog i lexikonet och svågern lärde sig vad det heter på spanska. Han skulle följa med som den ende "spansktalande" i gänget och repeterade frasen flera gånger under promenaden, utan att märka att folk tittade lite underligt på honom.

Väl inne i apoteket fick han äntligen utlopp för sin språkvirtuositet och när han sagt det, och pekade på maken min, frågade mannen bakom disken "Wax or water?". Wax, nästan skrek maken, i pur lättnad, och dagen efter var han besvärsfri.

 

Så himla många skratt vi har fått på vår egen bekostnad! Och så många glada leenden vi har mött. Det gjorde inte mannen jag har hört berättas om, som trodde att han var vänligheten själv varje morgon på hotellet i ett annat land, när han hälsade på tjejen i receptionen. Efter att ha lagt märke till att hon såg mer och mer ogästvänlig ut, fick han, av en annan svensk, till slut reda på att han sagt "God morgon, gamla krokodil" till den unga, söta tjejen.

Ibland är det säkrare med kroppsspråket. Eller så provar man ett "wonderful". Det tror jag alla förstår.