När rönnbären faller från äppelträdet

(null)

Något av det jag uppskattar mest i livet är de gånger min dotter behöver "prata av sig". Det behöver inte handla om direkta problem, det kan lika gärna vara ämnen av mer filosofisk natur. Av naturliga orsaker är just de samtalen de mest livgivande.
I morse hade vi ett sånt. Det började med ett sms kvart över åtta: "Ring när du har tid. Jag mår bra."
Sexton minuter över åtta kom sms nummer två: "Du behöver inte ha bråttom men dröj inte för länge". För att undvika ett tredje sms inom en minut med försäkran om att jag verkligen inte skulle stressa för hennes skull så ringde jag. Förstås. Hon lär inte ett dugg förvånad när hon svarade. Och inte en tillstymmelse till självkritisk. Bara glad.
Det över timmen långa samtalet började med en kattunges kritiska tillstånd som hade förvandlats till ett mycket levande sådant, till själva knäckfrågan, fanns det någon godhet i Hitler?
Efter många, många kloka ord från båda, kunde vi enas om att en TV i köket skulle lösa det mesta.

Ibland kan det enkla vara det svåra. Att bara få skratta. Ett skratt kan lösa upp knutar, lika väl som hårt sittande hosta. Visst kan man dela glädje och må bra av det men dela ett hjärtligt skratt gör gott i både kropp och själ på ett helt annat sätt. Även tidigt en söndagsmorgon.

Min egen mor var alltid uppe tidigt men hon skulle aldrig komma på idén att ringa till oss döttrar och inleda en filosofisk fundering om Hitlers eventuella godhet, speciellt inte en söndagsmorgon. Om hon var äppelträdet så var vi de sura rönnbären. Så hon bakade i stället, i väntan på. Hon var så oerhört hänsynsfull. Det är inte min dotter. Och gissa om jag är glad för det ❤️

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0