saltatochkryddat

De som känner mig vet det. Jag älskar Skellefteå i allmänhet och Skellefteå AIK i synnerhet.

I tisdags var det dags för första isträningen för säsongen. Det är den enda träning jag är med på, sen anser jag mig vara fulltränad och redo för matcher.

Mannen och jag var inte ensamma på läktaren. Nånstans mellan 5000 och 6000 andra var också där!

Jag satte mig tillrätta på en noga utvald plats för att få den bästa överblicken och vinkeln för att filma presentationen. En efter en kom de in i strålkastarljusets sken, våra hjältar. Publiken jublade och applåderade, ibland mer, ibland något lite mindre. Våra "gamla" spelare, som nu spelar i NHL, en logisk följd självklart, var också där. Oj, vad jag filmade!

När vår kapten, nummer 21 Jimmie Ericsson, presenterades, rös jag och fick dimmig blick för en stund. Lycka kan kännas så.

När vi kom hem satte jag mig för att se det hela en gång till, på min mobil.

Jag är nu en erfarenhet rikare. Man kan inte filma och applådera på samma gång! Och när man har tårar i ögonen kanske man inte fokuserar på rätt motiv. Dessutom - hockeyspelare åker väldigt fort!!

Visst hade jag tänkt delge dig några fantastiska ögonblick från kvällen men . . .

På nåt sätt känns det som den rätta stämningen kanske inte skulle infinna sig 😏