saltatochkryddat

Okej, jag förstår mycket väl att jag borde hålla det här för mig själv med tanke på omdömet om min mentala hälsa men nu är det så att den är bra. Däremot är jag orolig över fläkten. Där pågår samtal, musik och annat som normalt brukar höra till en radio. Inte till en fläkt!

Förutom alla ljud den frambringar, har den fått för sig att bestämma över vårt matintag. Plättar? Icket. Köttfärssås? Ibland, ibland inte. Stekt ägg? Glöm det! Den ser helst att vi äter kallskuren sallad. Hur jag vet det? Brandvarnaren! Behöver jag säga mer? Det där ljudet som går genom örat, märg och ben. Dessutom går det inte att få den mindre aggressiv med mindre än att man rusar efter trappstegen, plockar ner dosan, springer in i ett rum där det finns ett otal filtar (alla behövs) och lindar in tjutet tills det är uthärdligt, för se tyst går det inte att få den,  brandvarnaren.

Och fläkten den pratar och sjunger vidare.

Maken hör inte det konstiga, vilket i och för sig inte alls är konstigt, eftersom hans hörsel inte är på topp. I motsats till min.

På sommaren, i stugan, till exempel. Där hör han inte fåglarna, stackarn. Men bilar som är på en kilometers avstånd hör han. I stugan turas vi om att höra och så berättar vi för varann vad vi hör.

Där susar fläkten, precis som fläktar ska, dessutom. Ingen musik. Inga monologer. Inga diskussioner. Bara sus.

Där blippar brandvarnaren bara för att visa att den lever. Den skrämmer aldrig livet ur mig. Här börjar jag skaka av nervositet om maken föreslår plättar till lunch. Då måste han plocka ner brandvarnaren redan innan jag börjar med smeten. 

Det är så mystiskt alltihop. Och störande. Oroande.

MEN om min svåger eller systerson hade tänkt sig att förklara fenomenet, vill jag å det bestämdaste tacka nej till det. Frågor på det?

PS. Det absolut mest störande är att jag inte kan urskilja orden som sägs. Det är liksom bara ett oartikulerat mummel med spridda utrop. Enormt störande faktiskt.