saltatochkryddat

Det här är bara ett axplock ur de tomtar jag har haft den äran att träffa under åren. Att tomten längst till höger är "i dimman", beror inte på hans tillstånd utan mera på mitt. Jag skrattade ohejdat under hela julklappsutdelningen så det var omöjligt att hålla kameran stilla.

Varje juljunta har han dykt upp, juntans egen tomte, med julklappar och kramar. En gång som tomteflicka med långa, ljusa flätor, en annan gång som stum men med en fantastisk vighet. Siffrorna på paketen illustrerade han med sin egen kropp! Nummer ett var plättlätt, värre var det med femman och sexan. Undrar hur länge han var ledbruten efter den julklappsutdelningen?

Men - allting har ett slut. Nu har han pensionerat sig från tomtesysslan och det måste vi acceptera och ha förståelse för, hur tråkigt det än är. Han fortsätter dock med att vara den som ställer äggklockan på den tid som julklappsspelet ska få ta. Vi har ju inte en aning så vi stressar som tok. Innan han gick till sitt ärofyllda uppdrag sa han: i fjol satte jag klockan på 48 minuter men det tyckte jag blev för kort tid. Följt av ett skratt som satte myror i huvudena på oss, förstås. Vilket ju självklart var hans avsikt.

På den riktiga julaftonen var det länge ett måste att ha en tomte som barnbarnen kunde tro på. Numera är det barnbarnen själva som tomtar och då blir det en snabbutdelning. I god tid har det kollats på paketen vilka de är adresserade till så det blir så effektivt som möjligt. Det är inte lönt med rim och sånt onödigt, sånt förbises om de finns nedskrivna. Mina barn har minnen av en tomte som, trots att det inte stod någon vers på paketet, ändå tvingade dem att genomlida en på stående fot påhittad vers, helt utan rim och reson, framförallt utan rim, som tomten envisades med. En gång avslöjade han till och med paketets innehåll, utan att själv ha en aning om det! Men det blev, trots årliga protester, också en tradition som bevarades och på något märkligt sätt även uppskattades. Trots allt.

I år ska jag frångå seden att INTE skriva något rim. Jo, ett ska jag skriva. Till min dotter. Fniss 😉