saltatochkryddat

Jag tycker - och jag tycker om! Ibland saltar jag min tillvaro, ibland kryddar jag den med drömmar. Jag gråter, är upprörd och förbannad - men mest skrattar jag.

Är det vår så är det!

Jag föreslog ett snabbfika på stående fot men det ville han inte höras talas om.

Det är ju vår! Då plockas solstolarna fram och placeras vid älvskanten. Så njuter man av kaffe och macka i stugan. Punkt slut.

I vanliga fall är hans resonabel och medgörlig men vissa saker håller han stenhårt på.

Vi drack vårt kaffe. Vi åt vår macka. Vi satt i solstolarna och såg ut över den istäckta älven.

"Jag tror jag ser öppet vatten!" En liten mörk fläck mitt på älven fick mig att lyckligt hojta till. "Men du ser den inte, den är skymd bakom stortallen", skyndade jag mig att säga för att förhindra ett krasst svar som skulle krossa min vårlycka. För sent. Karln är ju rörlig och vig så han lutade sig åt sidan och konstaterade: Det är ett gammalt skoterspår.

Men så tittade han på mig och såg besvikelsen, så han tillade: Men det ser tunt ut . ..

Han känner mig så otroligt väl, min make. 

Orangeriet som han och svågern satte upp förra sommaren, höll inte för den groteska mängden snö som kom. Det har inte rasat men det har farit illa.

Bröt han då ihop och svor långa ramsor? Inte direkt. Han var tyst medan han inspekterade  förödelsen, sen sa han: Mycket jobb blir det. Men nog ska det gå att fixa till.

Själv var jag nära gråten. Jag, som bara har att vänta tills allt är klart.

När han är i stugan och får pyssla på, då kan man höra honom vissla "Jag är lapp och jag har mina renar", ett bevis på att han trivs och mår gott. Undras om jag kommer att få höra den slagdängan under arbetet med orangeriet? Omöjligt är det inte.

I stugan kan allt hända. Till och med att snön töar bort.

Aj, aj, aj erat orangeri höll inte trycket uppifrån! Jättetrist! Karl-Erik och jag råkade ut för en liknande grej när vårt altantak i stugan i Grämmers, pajade en vinter för många år sedan. Det var INTE kul alls.