Medan jag sov
Nån gång mellan klockan 23.30 i går kväll och klockan 07.53 i morse hände det. Björkarna slog ut! Och jag vaknade inte ens av smällen.
Japp, det var våren det. Ibland hinner man se den, ibland sover man helt enkelt över den.
Nu är det bråttom! Sommarstugan kallar. Det ska krattas en hel massa, det ska städas bort en hel vinter, både ute och inne, växthuset ska göras i ordning för att ta emot spirande växter av olika slag, fönster ska tvättas så att vi, när vi är inne, ser
bra ut. Och, viktigast av allt, maken ska återställa orangeriet i ursprungligt skick, efter vinterns härjningar, så att vi kan ha en myggfri zon nära skogen med utsikt över älven.
Om våren kunde komma lite lagom smygande så att man kunde ta allt pö om pö, eller tö om tö, utan att frysa ihjäl på kuppen, vore väldigt önskvärt. Men nu bor vi där vi bor, med rötterna fastfrusna i tjälen på vintern och med älvens guldglitter
i ögonen på sommaren, så det är bara att ta det som det kommer. Nån vår att tala om har vi inte, möjligtvis en åttatimmars, och hösten ska vi inte tala om. Den är en sensommar som på någon vecka övergår i en kolsvart isblåsa ända tills Kung Bore anländer
med sitt vita följe.
Men - och nu kommer den! Kärleksförklaringen. Våra dagsljusa sommarnätter. Som jag älskar dem. När du kan ta en skogspromenad mitt i natten (med mygghatten på) och se varenda lite myra, känna den fantastiska doften av ren luft och se att en förvriden
tall verkligen är en tall och inte en björn. Att kunna ro ut med båten och meta i fullt dagsljus klockan två på natten. Eller elva. Eller ett. Eller när som helst.
Butiker annonserar om mörkläggningsgardiner. Jag säger nej tack. Jag sover så gott ändå. Vaknar inte ens när löven slår ut.
Kommentarer
Postat av: Ima
Så underbart, jag är avundssjuk menn unnar Dig all
njutning, jag får ju läsa om den o blunda , känna
minnet, tack finaste
Postat av: Karin
Härligt att läsa om den korta tid vi har framför oss innan Kung Bore slår till. Jag njuter också, slipper tack och lov (under de senaste åren då K-E dog)böket och stöket med att göra stugan beboelig efter vintervilan. DET saknar jag inte, men däremot saknar jag Karl-Erik,tiden i stugan med honom under de månader vi var där sedan vi blev panchos. Han var en HandyMan likt din Staffan. Kram till er båda från hon stadsbon for ever.
Trackback
