saltatochkryddat

Varje gång som jag låser upp dörren till vår lägenhet och stiger in, säger den här blomman: Välkommen hem!

Jag får genast den där varma känslan av att befinna mig på rätt plats och blir lycklig.

Det finns en låt av Mauro Scocco, där texten lyder: en sång för alla dom, som inte kommer hem till någon som frågar hur det är . . . 

Sverige är det land i Europa med störst andel ensamhushåll. Innebär det då att den som bor i ett sånt, gråter och är ensam? De flesta tycks tro det. Men det finns faktiskt en hel massa människor som av fri vilja bor och lever i enpersonshushåll. Sen finns det förstås människor som är förtvivlat ensamma och inget hellre vill än att dela sitt liv och sin vardag med någon men som av olika anledningar inte hittat någon. Vilket vi andra självklart beklagar. Lika naturligt som vi beklagar de som självvalt lever i "ensamhet". Men varför tycka synd om en nöjd? Varför fälla kommentarer som "Har du inte fått dig nån karl än?", eller "Finns det ingen kvinna som vill ha dig?".

Alla kanske inte har ett val men väldigt många har det. Är de konstiga då? Om de väljer att leva som singlar?  I skolan fanns det en gång "Fritt valt arbete". WOW, vilken lycka, att få välja fritt. Precis det jag själv ville - och kunde. 

Så är det med förhållanden också. Fritt val. Eller borde vara. Det finns de som lever i utanförskap och som inte har så stora möjligheter till val. Som kanske är utan bostad, jobb, vänner och pengar. Kolla in orden: vänskap, äktenskap, föräldraskap, gemenskap, utanförskap. Den gemensamma nämnaren är efterleden -skap. Men vilken skillnad i betydelse det gömmer sig där, i det sista ordet.

Jag skulle önska att alla människor fick leva i det "skap" de själva valt. Själv lever jag i ett mycket lyckligt äktenskap, i ett vackert landskap med en talande blomma som sällskap. Tänk om alla hade en sån välkommen hem-blomma.