saltatochkryddat

Humor är en märklig uppfinning. Det finns inte mycket annat som kan konkurrera om mångfalden i ett ord, som just det ordet. Vi har så många olika sorters humor, vi människor. Ibland har jag en alldeles egen sort. Tidningsrubriker, till exempel, kan ofta sätta igång min knäppa humor. Den som du ser ovan, var självklart inte så kul för alla andra, utom för mig. Om man, som jag, är gift med världens tryggaste, lugnaste, goaste man som heter Staffan, blir ovanstående rubrik hejdlöst rolig. För mig.

Sån är jag. 

I går hade jag också roligt. Kolla bara:

Tror du man kan ha tråkigt i sällskap med de här smittsamma stollarna? Icket!

Vi åt, drack (enbart vatten), glömde, drack (kaffe), mindes och skrattade. Så vi tjöt. Ingen annan skulle nog ha förstått. Ibland krävs det både ett gemensamt förflutet plus en hel del vetskap om varandras personligheter, för att begripa. Och exakt lika "dålig" humor.

Eller, om man, som jag, har en vän som är gift med en Kerstin men som kärleksfullt kallar henne Kärran, och man, som jag, hittar den här rubriken:

Då blir man, om man är jag, så hejdlöst glad och måste genast vidarebefordra den. Gissa till vem!

Det finns ett talesätt som säger: Litet roar barn. Jag undrar om vi inte ska skapa ett liknande för pensionärer också. Då menar jag inte att alla skulle skratta åt samma saker som jag, därtill har humorn, tack och lov, mycket vidare ramar och innehåll. Men visst vore det fint med: Mycket roar pensionärer?

Nu måste jag ta igen mig en stund. Hittade nämligen den här på nätet alldeles nyss och jag skrattar fortfarande och alldeles själv:

VA??!!!? Zlatan? Inbunden? 😂😂😂

Okej, jag vet att jag är ding. Men man har inte roligare än man gör sig.

Zlatan. Inbunden? Ja, jag säger då det . . . 🤣